Jag brygger...

...satanstarkt kaffe utan koffein på gasspis och om jag böjer mig ner en smula kan jag se himlen från mitt köksbord.

Bara en sån sak.

Nytt År.

Nytt Hem.

Samma Jag.

Tack.

För Allt.

Älskade Mamma

"Åh, det är så roligt med dig!"
säger min lilla mamma och kramar mig hårt.

Min lilla mamma...

Vi har just stöpt oss varsin liten Nyårs-symbol i tenn, eftersom jag när jag rensade i ett av hennes skåp, råkat hitta en liten gjutpanna med några tennrester i, just på Nyårsdagen.
"Titta, min ser ut som en sån där dansör," säger hon och jag hävdar att det ju måste betyda att det kommer bli mycket dans för hennes del under det nya året.

Min lilla, älskade Mamma.
Som håller på att försvinna ifrån mig som den hon alltid varit.
Min Trygghet, min Hamn, min alltid Varma Famn att hamna i.

Älskade Mor.

Min Glada, min Oroliga, min Fiffiga och Fantastiska Mamma.

Nu, på väg till nånting Nytt, nånting för oss båda Obekant.

Demens.

Depression.

Så, när jag på Nyårsdagen genom att stöpa lite tenn kan få min fina, fina Mamma att bli så glad, så känner jag att jag vill stöpa tenn varenda dag.

Detta Nya, ännu Obekanta år.

Välkommen 2014.

Nya Steg på Gamla Stenar

En människa som rinner på snedden genom ett Folkhav

och som lyssnar på italiensk balladporr.

Den Människan, är Jag.

Älska varje Steg och varje Sten,

Älska varje Skojigt kvartersnamn.

Älska Stockholm.

Älska att vara Hemma.

Som aldrig förr.

Fast det Brinner.

Välkommen Tillbaka

Hittar Hit igen. I Stor Glädje.
Förstår. Att det är Här jag borde vara.
Här med Alla mina Känslor.

Som kan bli till Ord.

Så Himlen kan få Öppna sig.

Men allt det tekniska har jag helt glömt bort.
Och mycket är nytt.

Jag säger Välkommen Tillbaka till mig själv.

Väl Mött

Plötsligt Hände Det.
Och Jag. Har så Svårt att Hitta Ord.

Lika Svårt har jag att finna Skäl för att göra det.

För varför försöka beskriva Livets Mirakel, när jag kan Leva Det, istället?

Men jag vill Dela, den Vackraste Sången, som säger så Mycket:

Let Me Fall

Och Jag. Har mött, Mig Själv.
Och Funnit det jag redan Visste.
Förstår jag. Nu.

BakSlag

Som en Fet Jävla Spark i Mellangärdet.
I Själens Sköraste Sköte.

Till Detta vaknar jag.

Han är det första jag tänker på. Varje gång jag vaknar.
Igår var det den Första Morgonen på dryga fyra månader som jag gjorde det UTAN att det gjorde Ont.

Idag gör det tio gånger så Ont.

Och jag FATTAR INTE!

VAD är det i Mig som drar Mig Tillbaka? Till Smärtan.

VAD är det för Behov jag har, att Knarka denna Avskyvärt Nedbrytande Känsla?

Igår var jag Lugn och Log mot Livet. Kände mig Älskansvärd och Omgiven av Så Otroligt Mycket Kärlek. För det ÄR jag. Jag kan se det. Men det är som Förgjort! Jag vänder mig Bort från All Denna Kärlek, som faktiskt är av Finaste, Friskaste Sort... och jag vänder mig åt Det Håll där Drömmen om Den Försvann - Hans Håll.

Valborgsmässojävlaafton.
För ett År sedan var jag Lycklig med Honom. Vi gick genom den Vackra Vårstaden. Vi åt Stekt Strömming och Älskade Oss Yra.

Men det, är Över nu.

Gode Gud, hjälp mig att Släppa Taget.
Och Led mig till Befriande Förlåtelse.

Ny Öppning

Jag vågar inte ens Tro det.
Inte Ropa Hej, inte.

Nehej.

Men försiktigt Hoppas. DET vågar jag.

"Luckily April will soon be over. This has been a very, very tough month for you, no, very tough two months! Actually it began already half a year ago..."

Det kom in en Isländska i mitt Hem, i mitt Liv.
Klarögd med Öppet Hjärta satte hon sig vid mitt Bord och berättade om Mig.

Märkligt Mäktigt.

När hon gått var det mitt på Eftermiddagen. Jag var tvungen att lägga mig ner en stund.
Det slutade med Fem Timmar i Koma.

Har varken hört Telefon eller Väckarklocka.

 

Tvingar mig till slut upp. Vimmelkantar,

Fortfarande Trött.

Men med Något Nytt i Inutiet.

Ett Försiktigt Stillsamt Lugn.

Men inte Ropa Hej Nehej.

Vågar knappt somna in i Natten...

Tänk om jag Förlorar Denna Nya Känsla i min Sömn...

Nej, jag Förstärker den!