Ord från Ensamheten

BussChaffisar

2012-02-22T10:51:00.000+01:00

Kanske är det Busschaffisarna,

de varmögda, vänliga och snäll-leende...

Kanske är det de, som ska påminna mig?
Om. Att det Inte. Ska göra. Så Ont.

Jag gråter mina Tårar Överallt i Dessa Dagar. Över Alla.

Mannens röda Jackrygg när han kapitulerar inför mina Nej och går Sin Väg...

Och Mitt Hjärta. Som vill Brista.

Som Ser, en mycket Rädd, Förtvivlad och Förfärligt Ensam. Liten, Liten Kille...
Bakom alla De Förödande Försvaren.
Dem som Sliter Mitt i Stycken.
Dem jag måste Fly ifrån.

Trots. Att. Jag Hör Hemma. Bakom Dem. Hos Mannen som Jag Älskar.

Älskade Lilla Katt

2012-02-16T06:09:00.001+01:00

Är Vuxen. Stark. Och Trygg.
Vet vad jag Vill och Vart jag ska.

Går med på ett Möte. Med Man och TredjePerson.

På Årsdagen.

Jag visste vad jag Ville. Jag var Tydlig med det. Jag pratade om Nolltolerans. För Jag, är Färdig, med Skit. Kränkningar och Anklagelser.

Mannen beskriver sin Ändlösa Kärlek till Mig. TredjePersonen hejar på. Hon har till och med aldrig Sett en Sån Stark Kärlek mellan två Människor förut!

Varför Skrek jag inte?!
- VAD FAAN VET DU???!!!

Egentligen är jag nog mest Ledsen på mig Själv. För att jag Svek. Mig.
Försöker kanske hitta Medbrottslingar.

Men jag kan inte Förstå.
Hur kan man tycka att det är en Bra Idé att ge en flaska Champagne till en missbrukande Person. Två veckor efter att man beskrivit återvändandet till Alkoholen som en Biljett till Undergången.
Detta gjorde TredjePersonen. Som tyckte att Mannen och jag skulle Fira.

???

Finaste Vännen fick Ta Del. Förut. Av sånt som skrivits. Av Mannen, till Mig. Hon Den Kloka, Eftertänksamma, Klarsynta sa det jag visste. Att Han. Inte Är. Frisk.

Jag visste Vart jag skulle. Att jag skulle Bort från Det Där och Hem till Mig Själv.

Får väl sätta upp det på LängtansKontot. Igen. Där En Mycket Liten Flickas aldrig tillfredsställda Grundbehov styr. Allt.

Jag kramar Katten. BarndomsKatten. Och Tårarna tar inte Slut.

Oron tillåter Ingen Sömn.

Farbor E är Död

2012-02-04T11:34:00.003+01:00

Knästunderna i Grythyttan-stolen, båtturerna till Norrpada och Rödlöga, John Silvern i mungipan.

Mina Minnen Av.

Farbror E. Som inte finns, Här, mer.

Jag hade just bestämt mig för att hälsa på. Efter Firandet av Lilla Mammans födelsedag. När vi talat om Honom. Han var Glad men inte Klar. Sa dom. Jag ville ändå. Visa mig. Berätta att jag Tyckt Om. Att han varit Fin för Mig när jag var sådär Liten.
Nu hann jag inte det.

Man ska inte Vänta med sånt.

Så Öppnar Sig...

2012-01-17T09:52:00.001+01:00

...Ögonen.
Jag Ser igen. Olika Saker.
Det något klyschiga Se det Lilla i det Stora får en alldeles Egen liten Innebörd. För Mig. Och den är egentligen inte alla så liten. Snarare Stor.

Jag må gå i Cirklar. Men. Jag Ser.
Mina Steg.

Hit & Dit i Retur

2012-01-12T23:38:00.000+01:00

Som Mitt Liv ungefär.

Det är inte utan att jag känner mig Patetisk. Så Full jag är av Evighetsrepriser.

Och Alla leder de mig Tillbaks, till mina Rötter. Mina Mönster är så Tydliga att man kan Läsa dem i Mörker.

Var ska jag hitta Verktygen?!
ropar jag Rätt Ut i Ingenting.
HUR ska jag bära mig åt för att Bryta?!
Hur? Hur? HUR?

Svaren kommer åter som Tysta Ekon.

Schhhhhhhh...

TilliT.

Som en Ständig Påminnelse bär jag Den Vackraste Födelsedagsgåvan på Heltid om min Hals.

Och fortsätter Tänka Klara Tankar.
Som Inte. Förmår mig. Till Nya Handlingar.

En Dröm om TilliT

2012-01-11T14:44:00.003+01:00

Jag hade kommit fram till en liten stuga i en glänta i en Skog.
Jag hade en Ryggsäck som var Lätt.

Det var Skymning och jag skulle sova i den lilla Stugan. Jag ställde ifrån mig min packning innanför dörren innan jag skulle gå ut och hämta Ved. Genom en Dörröppning till ett Annat Rum såg jag Ryggen av en Man som satt nerböjd över ett Skrivande.

Jahaja, tänkte jag, och det kändes Självklart att Han skulle vara Där med Mig. Ohotande trots att Han var Obekant.

Jag gjorde det jag skulle för Egen Del. Tände en Eld i en Spis. Bäddade en Säng. Kröp ner.

I Sängen bredvid låg Mannen. Han frågade förvånat: Ska du inte ligga Här Hos Mig?

Jag blev Förbryllad och tänkte konstiga Saker som att jag ju inte hade rakat benen.

Men jag Lydde honom. Gick över till Hans Säng. Kröp ner. Det var Själsligt och Drömmen gav mig inga Fysiska Känslor. Det var Tryggt.

Plötsligt stod Sängen i Mannens Hus. Det var Stort och Ljust och Mycket Vackert. Jag visste att Jag skulle Bo Där. En Känsla av Otillräcklighet for igenom mig, en Känsla av att Jag Inte Förtjänade, Inte var God Nog.

Men Den Tyste Trygge Mannen Höll om Mig och Allt som är Jag och Känslan av Otillräcklighet byttes mot en Mycket Starkare Känsla. Fullkomlighet. Helhet. Fullkomlig Helhet.

Jag Vaknar.

Och Förstår. Att. Det bor en Inre Man i Mig. Och Det. Är. Gott.

Smärta

2012-01-08T22:01:00.000+01:00

Är vi så Rädda för Smärta?

Är det Rädslan för Något som Gör Ont, som driver Oss att vara Elaka?

Är det Minnet av Urgamla Sår som får Oss att Krokna och Slåss för Våra Liv, så förtvivlat Hårt att vi Omöjliggör varje Djupt Möte i Kärlek?

Jag ser mig Omkring.

Två till Mig Närstående Män är Riktigt Otäckt Elaka. Mot Mig.

Båda säger sig Älska mig.

Den ene är Min Far. Den Andre är Mannen som jag just lämnat.

Det känns så Lite Kärlek. Det känns så Ingen Kärlek Alls.

Jag måste Undra vad det är Jag Står För? För Dem.

Sambanden kunde inte vara Tydligare.

Jag har sökt Kärlek i Någon som har ett Beteende som för mig är så Välbekant.
Som en Olycklig Inprogrammering.

Som jag har Kämpat, för att känna Respekt.

Kanske är det Helt Fel Väg.

Kanske är det Friskt och Sunt att faktiskt Inte respektera Någon som inte Förtjänar det.
Men. Det fyller mig med Skuld.

Fuck The Skuld!

Inte ska väl...

2012-01-07T23:21:00.001+01:00

Du säger att du Älskar mig,
men inte ska väl Kärlek göra Ont och lämna Repor i Själen?
Du säger att du Behöver mig,
men inte ska man väl välja en Tvåsamhet för att man inte klarar av att Reda Ut sitt Liv på egen hand?

Du säger att du Saknar Mig.
Jag Saknar inte Dig.

Jag saknar inte att Vara Orolig hela Tiden.
Nervös och Otrygg.
Jag saknar inte att vara Utsatt. För Dig.
Och din Lynnighet.
Jag saknar inte att hela tiden vara Kontrollerad. Av Dig.

Det finns Minnen av Din Mjuka Famn, Din Djupa Blick och Dina Varma Händer.
Men de Bleknar. Överskuggade av Allt Det Andra.
Som är så Svart.

Jag Älskar nog Dig. Men jag kan inte Leva, med Dig.

Så Jag, Lämnar Dig. Nu.

Dårarnas Slott

2012-01-04T12:37:00.000+01:00

Det var högmodernt för sin Tid. Centralvärme och grejer. Det sas att mentalpatienterna som vistades här för 150 år sedan hade det bättre här än i sina Hem.

Och jag har Ett Nytt. Hem.

Så vänder Krafterna åter när jag får Ro. Och kanske är det så, att mina gamla Mönster för alltid kommer lura in mig i ett, mot mitt Eget Jag, svekfullt beteende. Men att Tiden för Återhämtning, trots allt, för var gång kommer bli lite kortare.

Jag har blandat ihop mig med en Annan Människas djupaste Rädslor. Jag har Anpassat mig. Till skada för både den Andra Människan och Mig Själv.

Recovery requested.

¨Du har en sådan Otrolig Styrka!¨säger De till mig. Mina Vänner och min Familj.
Har jag? undrar jag och frågar mig samtidigt vilka Alternativ jag har - att lägga mig ner och själsligt Dö? Eller?

Jag åker Tunnelbana. Jag promenerar genom Staden. Jag går över Broar. Jag ser Människor. Och jag minns saker. Konstiga saker. Som när jag följde med den där snälla men mycket osäkra och nästan mobbade klasskamraten till hennes pappas jobb. Hur vi lekte med kopiatorn genom att trycka våra ansikten mot glaset och skriva ut bilder som fick oss att nästan-kissa på oss av fnitter.

Jag har ett Skratt. Jag hade Väldigt Mycket Mitt Skratt innan jag gick in i Den Här Senaste Relationen. Det försvann på Vägen. Men jag vet, att det finns där. Jag ska välkomna det med Öppet Hjärta när det kommer åter. För det ska komma åter. Eftersom det är en så Stor Del av Mig.

Mannen blev Skrämd när jag fulade mig offentligt. En jacka bakåfram, en nerdragen mössa eller en osedvanligt knasig gångstil gjorde honom både generad och obekväm. Så jag Anpassade mig. Gick Fint och Ordentligt. Och slutade skratta. Och slutade sprida skratt.
Så utomordentligt korkat.

Jag har bett honom om Förlåtelse. För att jag tappade bort Mitt Jag.

Han har Andra Saker att be om Förlåtelse för.

Egentligen spelar det kanske inte så stor Roll för Mig om han gör det eller inte.

Men jag Önskar, för Honom, att han ska Hitta till Sig Själv och Må Bra där.

"Mammas Lilla Flicka"

2012-01-01T18:52:00.001+01:00

Jag ligger på mina fårskinn framför en sprakande brasa, Maria bär Ljusen från sin plats på väggen.

Det här är mitt Nya Hem.

När jag till Slut fick nog gick det fort. För bara två veckor sedan hoppades jag ännu på en Jul, ett Nyår och ett Liv tillsammans med Mannen.
För precis två veckor sedan bad han mig packa mina saker och dra, det är så han brukat göra när han blir arg, vilket han blir så gott som dagligen. Han talade om för mig att han inte tänkte fira jul med mig och mina jävla ungar. Detta för att 22-åringen som varit på besökt uttryckt sin uppriktiga oro för mig efter att ha sett hans utbrott över mig på nära håll under två dagar... Med mina mått mätt var de ändå ganska "milda".
Jag var lugn och bad honom sansa sig, sa att jag tänkte stanna några timmar för att ge honom en chans att ändra sig. Han sa att det inte fanns en chans i världen att han skulle göra det.
Efter fyra timmar sa jag till honom att jag skulle åka men att jag hoppades han skulle höra av sig inom en timme och be mig komma tillbaka, annars var det sista gången han kastade ut mig.
Jag fick ett sms. I vilket han dömde ut vår relation och som vanligt anklagade mig för att ha varit honom otrogen. Det har jag inte.

Han vidhåller sin ståndpunkt i ett dygn och jag bestämmer mig för att Rädda mig. Det han utsatt mig för är mer än vad en Människa kan bära.

Efter det där dygnet ändrar han sig. Men jag förstår att vara Konsekvent. Älskad Syster öppnar dörren till Jul för mig och döttrar och den blir fin i Snö. Trots Allt.

Sen går det fort. Jag lyckas genom vänners bekanta få tag på Världens Finaste Våning. Med den här Öppna Spisen. Och den här Balkongen.
Jag får en Fristad.
Mannen blir Galen. Kräver att jag ska stå för mitt Ansvar om det gemensamma kontraktet på den Stora Lägenheten som han bytt till sig och just kastat ut mig ifrån. Jag ber att få bli avskriven från kontraktet men han vägrar skriva under. Det blir dyrt för mig. Alla mina besparingar lär försvinna men jag bestämmer att Min Frid får kosta. Den är värd Allt.

Jag hämtar ved hos Föräldrarna för att kunna Elda mig igenom min symboliska Ensamhets-Nyårsafton. Jag är beslutsam och vid någorlunda Gott Mod.
Och det var Bra för mig igår. I min Ensamhet.

Men idag. Jag är så liten, så väldigt Liten.

När jag lämnade mitt föräldrahem igår kramade min lilla gamla mamma om mig och med gråten i rösten mumlade hon: Mammas Lilla Flicka.

Det är just den meningen som ger mig alla mina Tårar idag. Den Meningen och alla Minnen den väcker... Det har funnits så många stunder då jag hade fått behöva vara Mammas Lilla Flicka, men blev tvungen att vara Mammas och Pappas och Systers Stora Flicka istället. Första gången var jag bara sex månader gammal. Det är denna Känsla av Total Övergivenhet jag måste få bukt med. Jag måste hitta till mitt Heliga Jag. Min Egen Vilja. Där jag Vågar vara Sann. Trots att den jag Älskar hotar att lämna mig om jag är just det - Sann med Mitt Själv.

Jag måste sluta "hamna" hos Män som vill bli Burna.

Jag måste bli Frisk.

Detta är Mitt Nyårslöfte till Mig Själv, till mitt Jag. Att börja arbeta för mitt Tillfrisknande.
På Riktigt.

...och alla Dessa Nycklar...

2011-12-28T21:04:00.002+01:00

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Nej, det blir som Vanligt att man halkar ner i sina Gamla Förgörande Mönster.

Nu har jag inte mindre än SEX olika nyckelknippor i olika fickor och väskor;
Nummer 1 går till lägenheten i stadens finaste kvarter där jag får låna ett tillfälligt tomt pojkrum hos en kompis kompis. Min skruttiga bil passar inte in där. Inte jag heller.
Nummer 2 passar till bästisens lilla radhus i förorten.
Nummer 3 kan jag komma in till mina föräldrar i Mexitegelheaven med.
Nummer 4 går till 33 kvadrat i en källarkällare i city som jag hyr treårsvis.
Nummer 5, är den Sorgligaste, och den ska jag snart lämna ifrån mig, passar till de fyra fina rummen som skulle bli Vårt Nya Hem. Mannens och Mitt.
Nummer 6, som jag fick idag, släpper in mig till 70 dyra kvadrat i andrahand i en annan del av staden.

MEDBEROENDE.

Det är jag det! I ett Nötskal. Tömmer ur mig Kärleken jag har, försöker Anpassa mig för att få Kärlek tillbaka. Trodde jag var Bortom allt sånt där. Men Ränderna går visst aldrig ur.

Nu börjar Arbetet. På Riktigt.

Min nya TP heter K.

Jag är Förfärligt Ledsen.
Men också Beslutsam.

Drömmar ska gå i Krasch när de blivit till Mardrömmar.

Avklädda

2011-05-25T13:24:00.001+02:00

Den gamla Magnolian står kvar.
Annars är så mycket så nytt.
Jag måste återupptäcka, återerövra, det som en gång var så mycket mitt.
Men somt finns inte ens kvar.

Jag ska byta stad. Igen.
Här pratar de som jag. Trots 25 år på den andra sidan var det alltid en bit av mig, i mig, som förblev en Främling.

Mannen och Jag möts. Igen. Vi lovade varandra att Visa Allt. Stå Nakna inför varandra och jag vet inte om jag någonsin tidigare varit så Rädd, och ändå, samtidigt så Övertygad.
Det finns inga Genvägar.

Hans Skräck är större. Och jag vet, att få saker smittar så snabbt och så lätt som Rädsla.

Nu lovar vi varandra igen. Att göra Vårt Yttersta, för att låta Kärleken ta Rädslans plats.
Han ska ge upp sin vackra bostad, byta charm mot kvadrat, för att jag ska få Plats. I hans Hem, i hans Liv.
Jag tillåter oss att darra. Men det får vara i Kärlek.
Förändring. Nödvändig för Utveckling.
Jag vecklar ut mig inför hans varma ögon, under hans ömma händer...

Och visst går det fort, när två Själar med upptempot som grundtillstånd möts finns risk för fartblindhet. Men jag lyssnar till det klokaste rådet från den Klokaste Vännen - att inte ha för bråttom, ty då springer man fel.
Så, jag Andas, och Räknar till 12. Tolv gånger...

Tvivel

2011-05-24T12:03:00.000+02:00

För drygt sex år sedan lämnade jag en man som slog, mig.
Det var en lång väg därifrån, från mig själv som en konturlös skugga, tillbaka till mitt Ljusa Kraftfulla Livsdugliga Jag. Med nya ärr.
Jag byggde upp något. Helt på egen hand. Bostad och rörelse. Ett rum för Möten. En plats där jag kom till min bästa rätt. Bekräftelse, uppskattning, respekt och kärlek. I stort sett varje dag.
Men hur roligt det än var så orkade jag inte med den ständiga ekonomiska oron. Dessutom ville jag få mer utrymme att skriva.
I höstas började tankarna ta form. I takt med att jag kände orkeslösheten växa närmade jag mig beslutet att ge min verksamhet ett år till, om ekonomin inte blivit stabil till sommaren skulle jag sälja. Min vackra, speciella, underbara bostad. Och lägga ner, min lika speciella och underbara rörelse.
Jag är där nu.
Och jag är mycket ledsen.

Det har också kommit in Tvivel. I mig. Ett av dem gäller Relationen.
Något oroar mig, mycket.
Rädsla som får fritt spelrum där jag blir måltavlan som beskjuts med av elakhet förgiftade pilar.
Jag är så dålig på att kriga.
Jag längtar så efter Frid. En Famn där jag får duga som jag är.
För det gör jag väl?

Jag ville skriva till Dem om Min Längtan som De inte vill se

2011-05-18T00:38:00.000+02:00

Så måste jag undra, kan inte låta bli: Vad är det som styr, minst två av mina vänner?

Jag betraktade dem som nära. Ja, riktigt på djupet själsnära har jag kanske inte tillåtit dem att komma. Inte känt mig tillräckligt Trygg för att.

Men en sådan finns. En Själssyster. Som jag fann och litade på. Hos henne hamnar det som jag plötsligt upptäckt funnits förborgat inom mig. Gamla hemligheter och djupa smärtor. Det krävs TilliT för att våga visa sådant. Och Hon, finns kvar. All tid.

Men de andra. Minst två. Nu så avlägsna. Den ena Tvärtyst. Den andra undanglidande i halvkvävda uttalanden.
Disapproval.
De ser saker. Säger De.
Att jag går rätt in i Katastrof. Att jag inte är mig lik. Att jag har tappat kontrollen. Att jag är Gränslös.

Jag har svårt att Förstå. Talar de i egen sak?

Två Självständiga Kvinnor. Den ena har inte levt i tvåsamhet på snart två decennier. Den andre är inne på sitt andra manfria år och är livrädd för att förlora det hon har byggt upp. Trivs i sin ensamhet. Säger hon.

Men jag. Är inte De. Jag har levt med min Längtan så länge jag kan minnas. Denna Längtan efter Någon att dela precis Allt med. Jag har försökt Lyssna och Lära. Av dem som sagt att det är utopi. Det finns inte. Man har tur om man träffar någon som kan tillfredsställa en till åttio procent. Ja, då får man verkligen vara Nöjd.
Ja, jag har försökt. Men aldrig har jag kunnat Nöja Mig.

Så träffar jag Honom. Som har längtat som jag. På Precis Samma Sätt.
Jag hittar i Honom det jag hittat i Själssystern. Och Min Själ Jublar.

Jag Vill det Här.

Perfekt Påsk

2011-04-26T18:30:00.000+02:00

Jag tror att jag har genomlevt några av Mitt Livs mest omtumlande månader.
Jo. Så måste det vara.

Vilken resa...

Allt jag drömt om, när det gäller Kärlek och Tvåsamhet.
Allt jag varit övertygad om att jag velat ha.
Mitt framför mig.
Rakt in i Hjärtat. Som fylldes. Till bredden.
Men det är Stort, rymmer Mycket.

För bra för att vara sant... mumlar vi in i varandras andetag och tårarna smakar salt.

Så kommer Rädslorna. Så kommer Hela Paketet.
Och visst, jag har vetat vad jag velat ha, vad jag inte vetat är om jag är förmögen att ta emot. Så mycket Kärlek. Så mycket Människa. Och Stå Kvar. I det.

Men jag Försöker. Gud vet att jag Försöker.

Påsken var Magisk. Som om vi gick igenom en Port.

Han Är. Allt jag vill ha.

Han visar mig Ett Träd. En Bäck. Sitt Hjärta. Sina Rädslor. Sina Styrkor. Sina Svagheter och Drömmar. Ett Liv med Mig är en av dem. Jag känner mig priviligierad.
Verkligen gör jag det.

Och Min Dröm är Han.

Nu Vet Jag

2011-02-26T20:07:00.002+01:00

Som om du öppnade en dörr,
efter en annan...
...i mitt inre.
Så, kommer du mig Närmre.

Som om Du,
är Mannen med Nycklarna...
...till mina Befrielser.

Jag vet Allt om hur det känns att Vara För Mycket,
att Känna och Tänka För Mycket, för att få Plats, hos en annan Människa.

Jag visste Ingenting om, hur det känns att Vara, Känna och Tänka precis så Mycket som en annan Människa Efterfrågar och Behöver...
...tills jag träffade Dig.

Nu vet jag. Att jag har Längtat efter Dig.
Så länge jag kan minnas.

KroppsRas

2011-02-25T12:48:00.000+01:00

Jag behöver inte veta, hur du har Älskat andra.
Jag behöver inte veta, hur Andra har älskat dig.
Jag behöver veta hur Du, kan Älska Mig.
Jag behöver veta på vilket sätt jag bäst ger Dig min Kärlek för att Du ska kunna ta Emot den.

Det är Mörkt i ett Rum på ett Sjukhus och filtarna är gula och luktar starkt av antibakteriell tvätt. Jag har en Nål i armen och Tankar i min Huvudvärk.

Vi har börjat gå nu, på Vägen till Oss. Och jag vet, att jag vill komma nära dig.

I Kärlek. Med Kärlek. Av Kärlek.

KärlekKärlekKärlek

2011-02-24T07:18:00.000+01:00

Hemkomst

2011-02-17T23:01:00.007+01:00

Tillbaka i Min stad.
Och jag, ska möta mitt Förflutna. (Tack Marie :))
Två dagar innan och jag kan inte sluta le, jag kan inte äta. Jag kan inte låta bli att berätta. För alla. För förvånade gamla föräldrar, för barn, syskonbarn och vänner.
Ett par timmar innan och jag måste hålla mig i den goda Kamraten för att inte lätta och upplösas i atomer. Hon får leda mig till torget där jag ska gå in genom en dörr och åka hiss genom 21 våningar.
Jag försöker tänka på att andas men det verkar Omöjligt när jag forsar genom Hela Mitt Liv med Ljusets Hastighet.
Nerifrån och Upp.
För att Äntligen komma Fram. Till Min Resas Mål.
Det blåser minst hundra sekundmeter i mitt Inre.

Jag ser mig omkring. Och känner att Han är på väg.
Vänder mig mot trappan och där...

...kommer Han. Stegandes.

Så Vackerögd. Så Leende.

I hans Varma Famn och Jag. Är Hemma.
All Väntan har den Stunden varit Värd.
Vi Andas Ut. Vi Skrattar. Vi Håller. Varandra.
Och Det Magiska Sker. Våra Stormar Möts och det, blir Kav Lugnt.

Det står en Människa framför mig och Strålar.
Och Jag Vet. Att Han. Ser Samma Sak som Jag.

Utanför glasväggarna breder stadens alla ljus ut sig som en böljande matta.
Vi har våra hittills-liv bakom oss och i dem en Tråd som binder oss Samman.
En Enda Tråd som vi vet om. Då.

Vi dygnar. Tio timmar senare vet vi Så Mycket Mer.
Att Vi, är Två Trådar från Samma Nystan. Och det, är Rött.

Han Är. Kärlek.

Och Han Får. Min.

Historien

2011-02-12T20:11:00.001+01:00

Försöka,
att inte låta Mig jagas,
SläppaSläppaSläppa.
Jag har alltid varit upptagen av Viljan att Förstå;
Varför? saker blir som de blir.
Varför? människor gör som de gör.
Men, det kanske ska vara bra med att jag Förstår Mig?
Och vissa Svar får man vänta på... ty det finns Frågor vars Förklaringar behöver Tid, att ta sig fram. Som när du får en aning och springer efter, flyr dig, brister som en såpbubbla du fångar i handen...

TILLIT

kan läsas både framifrån och bak
Bakifrån och Fram, tillbaka

Hur vi minns varandra beror ju på hur vi visat oss.
Och OM vi visat oss. För varandra.

Gud, led mig i Kärlek...
Ty, i det Blottlagda finns det Enda Som Är Värt Något.
In The End.

Och så en Liten Sång, på det...

2011-02-10T23:03:00.000+01:00

I will bring you Flowers in the Morning

Sliding Doors

2011-02-10T18:28:00.005+01:00

Så ytterligt märkligt det är,
att tänka på,
de där Ögonblicken som avgör hela ens framtid.

Jag har ett, särskilt viktigt:
För en Livstid sedan bodde jag i en helt annan stad. Jag hyrde den finaste lilla lägenheten på det finaste Söder. I andrahand.
En sommar seglade jag. Som gast på en båt till Lissabon. Det här var före mobiltelefonernas tid.
Då, när jag var borta, blev jag erbjuden av lägenhetsinnehavaren att ta över kontraktet. Fem tusen spänn skulle det kosta. Min mor fattade beslutet, å mina vägnar. Hon sa Nej.
Jag, hade såklart sagt JA!

Tillbaka från Lissabon och ingen bostad kvar på mitt älskade Söder. Där jag trodde att jag skulle bo resten av Livet. Jag valde att plugga i en annan stad. Denna. Fick tag på en bostad. Blev kvar.

Det har snart gått 25 år.

En Man från för lika länge sedan dyker upp.

Finns det ett Öde? Som vill Något med oss?
Finns det Något som Vi skulle, med Varandra?
Som vi får chansen till, Nu.

"Kom hem!" säger han. "Kom hem till vårt Söder!"

Jag ska träffa Honom på måndag.

Schhhhhhh....

2011-02-10T09:39:00.000+01:00

....it's all so Quiet...

Jag gick Inåt.
Lite utåt.
Lite Hit&Dit.

Så tappade jag Rösten. På sant, på riktigt. Fick hålla käften i fyra dagar. Förlorade pengar på uppdrag som gick om intet.
Men kanske ändå att det var nyttigt på något vis.

Bestämde mig för att göra det bra för mig. På egen hand.
Har ju lite händighet i mig.
Har väldigt mycket omkring mig som behöver den där händigheten. Så! Spacklat. Slipat. Börjat måla.

Känner mig duktig,(även om jag hatar just det ordet som attribut till mig själv), nöjd, glad... och förhoppningsfull.

Och Kärlek. Den finns ju tamejfan Överallt!

En Födelsedag

2011-01-18T23:52:00.000+01:00

Det här är Halsbandet.

Jag fick det av Bästa Vännen.

SjälsSystern som Ser.

Mig.

Hon ger mig:

ord som förklarar mig,
styrka som bär mig,

tröst som dämpar mina fall,

förståelse som ingen annan.

Det är en Stor Lycka att hitta Hem hos Någon.

En Stor, Stor Lycka.

Ateistens Dotter

2010-12-29T20:59:00.003+01:00

Den Långa Vägen.
Förbi Rädslorna.
Genom Smärtorna.

Över All Oförståelse.
Varför? Gör? Du Såhär? Mot mig?

Jag tänker Offrets tankar.
Säkert är det så.
Men jag har aldrig givit upp.
Med en Dåres Envishet har jag kämpat för Rätten till Mina Känslor:

Så Många.
Så Starka.
Så Friska,
faktiskt.

Har velat Lita På. Tro på.
Någon.
Men. Har inte lärt mig. Än.
Inte lärt mig hitta, till Dem Som Man Kan Lita På.

Det är Ensamt, men jag är inte längre Rädd för Ensamheten.
Jag är bara Rädd för att Sveken ska dämpa Mitt Inres Färger.

Däremot. Tror jag, på Något:
Att Störst av Allt är Kärleken.
Och, att det går, att komma tillbaka till den jag föddes - En Fri Själ.
Som högaktningsfullt skiter i, att Fadern är en Fanatisk Ateist.

...

Har velat Gråta. I dagar. Men hindrats av praktikaliteter som Arbete och Umgänge.

Men Nu. Kom nu Tårar!
Jag välkomnar er.

Tänk Om

2010-12-25T11:46:00.003+01:00

Det är något visst med Kyrkor.
Har alltid varit.
För mig.

Jag känner mig Hemma, i dem.
När jag kommer till en plats jag aldrig varit på är det första jag undrar - Vad har de för Kyrka här?
Så vill jag se den, Uppleva den.

Friden?
Att något är Sant?
Något jag hör till?

Jag vet inte.

Midnattsmässan inatt. Omagisk.
Det var som det var.

Nattvarden, Prästens Ögon, kändes... osäkra.
Men vad vet jag?

Köpte sex Ljus. Kysste vart och ett av dem innan jag tände dem. Fyllde varje enskilt Ljus med en liten mikrobön, en specifik och stor Önskan.

När jag vandrar ner genom gången, tillbaka till min plats, förstår jag att min lilla ceremoni vid Ljusen varit föga privat.
Nåja.

Jag sitter i en Kyrka och det är Midnattsmässa och plötsligt vågar jag tänka tanken...
Tänk om... Tänk om jag skulle strunta i alla praktiska hinder, tänk om jag ändå skulle pröva...
Tänk om jag på riktigt skulle kunna gå den världsliga vägen för att få en världsligt bekräftad plats i något som jag redan tillhör.

Tänk Om...

Tänk om jag skulle läsa till Präst?

!

Allra Vackraste Virtuella Vän...

2010-12-24T08:10:00.002+01:00

Jag önskar Dig:
Fridfullhet
Innerlig Glädje
Ljus
Tro
Hopp
& Kärlek

Må Du vara i sådant Du Vill
Må Du få det Du bäst Behöver

KärlekKärlekKärleksTankar,
till Dig. Och Dig och Dig.
Till Alla.

Vaknar...

2010-12-23T11:19:00.003+01:00

...ur en Annan Dröm där:

Jag håller. Och blir Sviken.
Är Långt.
Borta.

Vill.
Lära Mig.
Att Hålla.
Mig.

Hålla Mig Själv.

Vuxet?

2010-12-22T20:10:00.000+01:00

Bestämmer mig för att återta Eftergiften.

Bokar således av februari-mötet.

Påtalar för Terapeuten att jag tycker att det kommit in saker i Terapirummet som inte hör hemma där.

Han beklagar och replikerar med att han tror, citat:
"...vad som pågår i dig i relation till oss handlar delvis om mönster till män."

Jahaja.

Lägg det på mig.
Gör gärna det.

Jag är ju så jävla bra på att bära. Åt andra.

GAH!!!

Somnar...

2010-12-22T10:07:00.000+01:00

...till slut till en Dröm.

Den är Varm och Trygg och jag, är Mycket Lycklig.

Jag Håller. Och är Hållen.
Är.
Hemma.

Det är jag...

2010-12-22T05:04:00.003+01:00

...som har Nattskiftet.
Det är jag som ställer Frågorna.
Jag som söker Svaren.
Det är Jag.
Som söker Sanningen.

I Nattens Mörker letar jag efter Honom.
Han, som sett mer av mig, än Någon Annan.

Han, som inte borde ha önskat något av mig för egen del.
Han, som när han upptäckte att det var det han gjorde, borde ha avsagt sig uppdraget jag givit honom.

Han känner mig. Så väl, känner han mig.
Jag känner inte honom. Inte hans berättelser och drömmar.

Men Svaret jag står med nu, är detta:
Jag. Vill veta. Honom.

Och det. Är inte bra.

Nej, vissa dörrar ska man inte öppna

2010-12-21T17:11:00.006+01:00

Jamen åhhhhhh!

Igen.

Denna gång: Annan Orsak.

Jävlar. Liksom.

Tre års terapi.
Naket, Avskalat, Rätt ut ur Roten,
har jag lagt Där. Hos Honom. Faktiskt.

Nu gungar det plötsligt.
Som om Allt jag trodde låg i säkert förvar plötsligt är ute och flyter.

Jag är. Mycket Ledsen.
Och Ensam.
Sjukt jävla snorEnsam.

Känner mig Övergiven.

Tror, att jag vet, att Terapeuten har förälskat sig i mig.
Att det räckte med att jag såg honom som Man, om än bara för en kort stund, för att han skulle gå in i något han inte planerat.

Ironiskt nog.
Han tyckte det var en bra idé att vi skulle utforska vår relation, för att ta reda på vad som händer med mig i möten med män.
Som en liten extrabonus fick vi alltså också reda på vad som hände med honom, som man, i mötet med mig, som kvinna.
Och det, var ungefär precis samma sak som det som brukar hända.

Och jag. Står återigen. I Ensamheten.
Och undrar: Finns det män som orkar bära sina egna känslor?
Som tar ansvar?
När inte ens ett proffs klarar av att ställa sina egna behov åt sidan.

Helvete.
Liksom.

Terapeuten som Grät

2010-12-21T01:26:00.004+01:00

I tre års tid har jag med viss regelbundenhet suttit i en svart fåtölj i ett Mellanrum. Och det har varit sjukt bra. Terapeuten har varit den bästa, ever.

Han har guidat mig genom mina minnen och jag, har läkt.
Sorgehav har krympt till Sorgepölar och jag står starkare och närmre mig själv än någonsin.
Mitt förtroende för honom har varit Stort. Hans intuition är enastående.
Hos honom har jag känt mig Självklar och Trygg.

För en tid sedan uttalade jag min oro, över mina man-val. Och samtidigt min önskan. Att sluta välja dem som inte orkar bära sitt eget.

Han ställer frågan: Hur mycket Du får du vara tillsammans med män?

Det verkade som en bra idé att undersöka detta.
Terapeuten föreslog att vi skulle inventera Vår Relation. Eftersom han är Man och jag är Kvinna.
Jag kände mig tveksam.
Men.
Mitt Förtroende var så Enormt och jag litade på att han hade En Plan.
(Han har gjort några riktigt briljanta grejer tidigare för att få mig att få fatt i Viktiga Känslor.)

Detta hände för ett par veckor sedan.
Han började med att berätta om Mig. Hur Han, ser Mig.
Det var vackra saker. Kloka saker. Iakttagelser som jag kände igen mig i.
Sen kommer det som verkligen förvirrar.
Det finns Skäl, säger han, att han inte har höjt taxan för mig som han gjort för alla andra.
Att han gör sig fri på kvällstid för att kunna träffa mig.
Skälet är, att jag berikar honom. Att det är en sådan Glädje för honom att få möta mig.

Jag tror att det är där jag tappar. Utan att fatta. Då.
Så ber han mig att jag ska berätta hur jag ser honom, kan jag se honom som Man?
Undrar han.
Jag börjar klokt med att replikera att jag inte VILL göra det. För att hela vårt förhållande bygger på att jag ser honom som Terapeut. Möjligtvis som en Mycket Bra Människa. Men ingenting annat.

Men jag är ju Man också, säger han.

Och kanske är det så att jag på ett omedvetet plan plockar upp att han önskar något, har förväntningar. Och att jag kanske, på grund av det rabatterade priset, är Skyldig honom något. Kanske är det därför jag trevar mig fram, på den Smala Stigen, till Terapeuten som Man.
Och jag ska inte förneka att något händer.
En Dörr som skulle hållits stängd, Öppnas.
Något skakar min Verklighet och genom Tårarna hör jag mig själv säga att jag undrar, hur det skulle vara, att träffa en Man som är som Han, som Terapeuten.

När vi tar farväl vet jag att Ingenting någonsin kommer bli som Förr igen. Vi avtalar ändå ett nytt möte.

Den sedvanliga Lättheten och Klarsyntheten som alltid kännetecknat mitt tillstånd efter tidigare besök hos Terapeuten uteblir den här gången.

Men en massa andra känslor kommer istället:
Förvirring. Besvikelse. Sorg. Irritation. Ilska. Blandat med den där stora kärleken för allt gott han gjort för mig. Med sin vanligtvis karaktäristiska klokhet.
Till slut landar jag i någonting som skulle kunna beskrivas som Stillestånd. Det kändes så viktigt att höra honom innan jag förkastade hans agerande. Jag hoppades att han skulle avslöja att det som hände vid vårt förra möte bara var en del av en sinnrik plan, iscensatt av Terapeuten för att levla upp mig ytterligare.

Så kom Idag. Dagen då vi skulle ses.

På den uppvärmda och snöfria trottoaren var mina Steg särskilt Stadiga.
Jag visste vad jag behövde fråga. Vad jag behövde veta.
Det var inte svårare än så.

Jag sitter i den svarta fåtöljen och Han försöker vara Terapeut igen.
Men Allt är Annat.
Detta säger jag:
Allt är Annat och jag vill veta vad du vill. Med mig.

Han vill mig väl. Säger han. Aldrig något annat.
Han säger att han känner sig väldigt Naken. Att det som hände förra gången fick honom att tumla runt i flera dagar efteråt.
Nu är det jag som ställer frågorna.
Han svarar snällt. Nästan lydigt.

Det Uppenbara sipprar ut i rummet som ett serum.

Han säger att det är en väldigt Skör Plats vi befinner oss på nu.
Skör som i att Något kan gå Sönder? frågar jag.
Om man inte är Försiktig, svarar han.

På något sätt försöker han återta sin plats som Terapeuten.
Han ställer terapeut-frågor.
Men jag. Kan inte. Svara.
Jag är inte Lydig.

Det går inte. Säger jag.
Det här funkar inte längre.
För jag, känner mig inte Trygg.

Han har mycket Vackra Bruna Ögon.
Nu vet jag hur han ser ut när han gråter.
- Det är något Mycket Viktigt som händer här just nu, säger han och fortsätter:
- Jag vet inte vad det är, bara att det är Viktigt.

Nu vet jag vad som händer med mig när man tar in Attraktion i ett TerapiRum.
Då är det inte längre Terapi.

Han plågades svårt av Skuld. Ångrade vad han gjort.
Insåg att det var ett Dåraktigt tilltag att ställa oss mittemot varandra som Man och Kvinna.
Han bad om Ursäkt hundra genom sina tårar.
På något sätt, vackra tårar.

Självklart Förlät jag. Vet verkligen att han inte hade Ont Uppsåt.
Jag har aldrig sett så mycket av Honom som idag.
Så märkligt...

Han ville inte gå med på att det skulle vara så att vi inte skulle ses mer.
Jag känner igen det där. Och jag måste undra:
Vad det är som skapar den reaktionen?
Kanske var det en eftergift att föreslå ett avstämningsmöte om ett par månader.
Det fick honom att börja andas igen.

Trots den där Eftergiften är jag nöjd.
Jag tog mina känslor på Allvar och agerade därefter.

Om han är gift, Terapeuten?
Jo. Sedan säkert 20 år tillbaka.
Säkert Lyckligt också.

Om Att Bära

2010-12-19T12:13:00.000+01:00

Jag fostrades till att Bära.
Andras Känslor.

Men jag föddes ta mig tusan inte till det.

Nu. Tillbaka till Mitt.

Där jag mår bra.
Så Himla Bra, faktiskt.

Oh vilket Party

2010-12-19T03:47:00.002+01:00

Tydligen Ofrånkomligt.
Vi måste ta Adjö.
Farväl.
Hej då!

Han gjorde mig till sin Frälsare och det gick så långt att jag till och med grät hans ogråtna tårar.
Men det var då jag förstod, att:
Det här är inte min Ledsnad.

Jag är nog bäst Ensam ändå.
Då vet jag vad som är vems.

Det är Lucia och jag gråter

2010-12-13T08:02:00.004+01:00

Idag,
vill jag att Allt ska vara Vackert.

Inga Bomber.
Ingen Rädsla.
Ingen Grymhet och Ondska.

Idag vill jag möta dig med mitt varma, öppna hjärta och jag vill se dig, jag menar verkligen Se Dig.

Och jag önskar att det kan få räcka.
Trots, att jag kan se fler.
Tack vare, att jag kan se fler.

Och att jag vill Möta Dig. Och dig och dig och dig.

Om vi inte kan hitta till Kärleken inom oss är vi förlorade.
Om vi inte tror att den finns där, har vi gått för långt.

För långt bort från Oss Själva.

När jag själv får välja Jul

2010-12-12T12:11:00.003+01:00

Nej tack. Säger jag.
Till Ursprungsfamiljen som i kombinerade bönanklagelser vädjar om min medverkan.

Det är så Uppenbart:
Det är inte för min skull de vill att jag ska vara med.
Det är för deras.

Kanske lämnar jag dem i obehagliga Ekon från Förr när min plats står tom?

Min Ursprungsfamilj är inte en Plats där jag kan hämta Kraft.
Nej, i min Ursprungsfamilj blir jag av med den.

Igår fick jag ett tredje desperat rop från Syster 2 där hon i ett sms undrar om hon kan göra något för att jag ska vilja fira där, hos henne, med dem.
Efter 24 timmar har jag letat fram mitt svar:

"Just själva Julafton är viktig för mig.
I år vill jag ta mig själv på allvar och ge mig det jag behöver och vill ha.
Just på själva julafton.

Jag vill äta jullunch hos bästa vännerna.
Jag vill vara med och läsa Julevangeliet.
Jag vill hänga med mina älskade döttrar och jag vill gå på Midnattsmässa.
Det är så jag vill ha det, och få vara där jag är för min egen skull.

Nu är det ju som det är mellan dig och mig och att umgås just på själva julafton när vi inte umgås annars känns för mig både konstigt och krystat.
När vi stötte ihop sist uttryckte jag min önskan att avstå från det gemensamma julaftonsfirandet.
Ingenting har ändrats.
Det vore så bra om vi alla kunde få en fin julafton.

Jag önskar oss det!"

Frihet

2010-12-11T15:16:00.000+01:00

Tänk om...

...allt handlar om...

Hur Fri jag kan vara.
Att vara den jag är.

Trots.
Att jag Är. Så Mycket.

För Mycket, för så många.

En sång. Som plötsligt blev som ny:
Good Old Joni...

Det är Ensamsovet...

2010-11-27T01:58:00.001+01:00

...som är det största Skräpet med singlandet, tänker jag, när jag kryper ner i det kalla om natten. Med vetepåsen som en varm tyngd mot magen.

Skenet från Maria med Ljusen fladdrar lätt och det slår mig att Sovet med Manpojken ju faktiskt också var Skräp. Storskräp.

Medan jag oftast somnar som en gris och andas tungt hela natten är han min raka motsats. Upp och ner. Äta. Titta på TV. Läsa. Vrida sig. Men inte sova. Lugnt.

Jag har nog aldrig mött någon som sover så dåligt som han.
Det hackade sönder en del av mina nätter också.
Och framförallt, det bästa Sovet jag vet - SkedSovet, HudMotHudSovet, klarade han inte av. En hand i min tills jag somnat, vilket ju alltid gick väldigt fort, kunde han erbjuda. Men det andra - otänkbart. Har alltid varit. För honom.

Men så fick jag det.
Hos den Nya Mannen.
Och Huden brinner än.

Så snart jag tror jag samlat in mig och kopplat loss slänger minnet in en ny fackla och jag skönryser.

Jag önskar att han inte hade blivit så förtjust.
För jag hade så gärna kramat mera.
Men nu, med allt jag vet. Också att jag inte kommer hamna i samma förtjusning som han,
så får jag för mig att jag måste ta Ansvar.
Och backa.

För att det vore Elakt att fortsätta träffas när risken finns att han fastnar ännu mer.
I mig.

Jamen åhhhh!

Replik till Manpojken

2010-11-24T20:48:00.005+01:00

Han undrade bland annat vilket av mina egna Nej det är jag inte förstår.

"Jag har nog haft svårt att förstå samtliga av mina tidigare Nej till dig,
eller, snarare kanske det är att de ofrånkomligen verkar ha varit behäftade med ett obligatoriskt bakomliggande Ja som ter sig obegripligt.

Dagar som idag tänker jag att det självklart är Kärleken, som är större än allt annat, som inte vill lämna dig. Idag är jag sams med mina känslor när jag kan tillåta min Själs självklara tillhörighet intill Din, och samtidigt inse att våra nuvarande verkligheter är en olycklig kombination.

Så svaret är Ja. Kärleken finns kvar. En dag som idag är det med lätthet jag håller Oss i den.
Det var mycket med Oss som jag älskade.

Och svaret är Nej. Jag förväntar mig inte att du ska fortsätta försöka, vare sig be om förlåtelse eller ändra på dig.
Jag kan bara önska att du emellanåt ska tänka på mig med lite värme.
Och hoppashoppas att det någon dag ska få vara självklart att vi har/har haft viktiga platser i varandras liv.

Att det känns som om hela din tillvaro håller på att gå i spillror får mig att undra saker, men jag ska låta bli.
Den här gången.

Jag bara hoppas, att det ska bli bra.

Vill ändå berätta att jag hittade en bok för ett par veckor sedan.
Med Sinnesrobönen som utgångspunkt ställer den frågan:
Hur hel kan man bli?

Jag beställde två. En till mig. Och en till dig.
De kom idag.
Kanske är du utled på mina initiativ, förslag, självhjälpsböcker och min förvissning om att man är med och skapar sitt eget liv?
Kanske vill du vara ifred med dina egna övertygelser?

Men om du vill ha boken, så är den din."

Så rinner det ut i sanden...

2010-11-24T20:45:00.000+01:00

...den Älskade Manpojkens & Mitt Vi

Han skickar några rader.
Jag skickar några tillbaka.

Han ser annorlunda ut nu.

Som en Trasig Förlorare.
Hela hans tillvaro håller på att gå i spillror.
Skriver han.

Och jag undrar häpet om han verkligen är förvånad över händelseutvecklingen.
Som om den varit oförutsägbar.
Men jag säger ingenting om det.
För en tid sedan hade den självklara frågan från mig varit:
- Och vad gör du åt det?

Men jag ska inte vara där mer. Jag ska inte det.

Kan det vara så simpelt att det räckte med den Nya Mannens Famn?
För att jag skulle ta ett litet

HOPP

bort och titta tillbaka med distans.
Och upptäcka att Jäklar, vad mycket energi som gått åt till rätt ointressanta saker.
Kraft och Energi som ätits upp och blivit till Ingenting.

Och det beror inte på att jag är i den Nya Mannens Famn nu.

För den har jag också lämnat.

En Annan Strand,

2010-11-22T19:22:00.002+01:00

en Annan Hamn

Det tar Lång Tid för mig att bli Kär, sade den Nya Mannen

Sejf. Tänkte jag.
Då blir det inte rörigt.

Men det var ju flera dagar sedan.
Det var innan jag hade landat i hans randiga soffa
Innan...

Jag visste ju att det, i första hand, stod "En Trygg Famn" på min Längtan
Något, i första hand, temporärt

Det var Den Bästa Famnen

Hud
som Värmde
som Läkte
som Berörde

Händer
som smekte Varsamt
som visade att jag är Vacker
som Lugnade

Ögon
ett med Glitter, ett med Vemod
så fulla av Kärlek
och som rördes, till tårar, av Mötet

Jag hade fått krypa så långt in i Hans som jag hade velat
Men jag. Ville vara Försiktig. Också.

Jag hade inte räknat med.
Att han.
Skulle Omfamna mig och aldrig vilja släppa taget.

Det hade inte han heller.
Kanske är det inget annat än Oförsikt att kasta sig i En Annan Människas Armar när Själen är Oklädd?
Och Längtar. Efter Närhet.

HudHudHud!

Minnet av hans brinner i mig.

Den Nya Mannens Hud.

Kan något som gör så gott vara Fel?

And so the Älting goes

2010-11-20T16:44:00.000+01:00

IlskaFörtvivlanochSmärta skriver inga bra brev, skriver du.

Jag undrar varför du är arg?
Varifrån förtvivlan får sin näring?
Och hur smärtan ser ut?

Avskedet var inget du ville.

Skriver du också.
Men Vad var det du ville då?

Att jag skulle behandla dig som någon som inte behöver stå för sånt han sagt, som inte behöver ta ansvar för utfästelser han gjort?

Jag förstår inte. Vem. Du. Vill vara.

Jag försöker hålla oss med kärlek.
När Sorgen inte bryter mig i bitar,
när Ursinnet inte sparkar dig Åt Helvete.

Vem är du...

2010-11-19T23:59:00.000+01:00

..som läser från samma stad som jag skriver?

Vill du berätta vill jag gärna lyssna.

Fast helst vill jag veta att du inte vet vem jag är.

Han skrev Förlåt

2010-11-19T22:02:00.002+01:00

och:
"Avskedet var inget jag ville ha. Jag önskar jag kunde ha sagt att det var betydelselöst.
Tyvärr och fan i helvete, för det som gör riktigt ont finns det ingen bot."

Och jag ramlar runt i oförståelse.
Hur står det till i hans Huvud, Hjärta och Själ?

Menar han på Allvar att jag borde ha haft överseende, med allt som var hans, med alla hans behov, och fullkomligt ignorerat mina egna. Där det mest grundläggande är Trygghet - Att kunna Lita På den jag lever med. Att Löften hålls och överenskommelser gäller.
Det borde vara bejsick, väl?

Kvällen vi skildes sa han att jag borde förstå honom, efter alla dessa år begripa hur han fungerar. Och ta honom som han är. För att han älskar mig.

När vi pratat om hans velighet och oförmåga att stå för sina utfästelser och löften så har han suckat, sagt att han är precis som sin far. Som lovade och lovade men aldrig någonsin infriade sina löften.

Hur kan man begära att den man älskar ska ta den ena snytingen efter den andra för att man själv vägrar växa upp? Har man ett dåligt beteende gör man väl för helvete något åt det?

Någonting är stört skevt här.

Till exempel att jag sitter och ältar honom.
Igen.

Och försöker förstå.

Ge upp för fan. Enfaldiga kvinna.

Eller Underbara Fantastiska Strålande Människa, gå ut och gör något annat!

Eller...
kryp, ut.

Men gör något annat.

Livet väntar.

Om Farväl

2010-11-17T09:58:00.000+01:00

Den Vackra Kloka Vännen talade om Farväl. Om vikten av att göra dem bra.

Jag vet att hon har Rätt.
Att bra Slut är förutsättningen för bra Börjor.
Men. När han inte vill. När han vägrar att förstå att jag måste gå. Att hans upprepade svek skjuter sönder allt jag skulle kunnat tro på. Och gör mig till en trasig spillra, SÅ långt ifrån min storslagenhet som jag ibland är helt förvissad om.

När han vill och måste slå av mig benen, genom att kalla mig för kärlekslös och tala om att jag gör det jag är bäst på när jag ägnar mig åt simpel egennytta.

Manpojken, min älskade Manpojke, i den så ofta milda framtoningen, den veka, den osäkra, den kärleksfulla... Nu, i sin övergivenhet, upprest som en vred drake, som sprutar sin giftiga eld över allt som är jag. Allt jag var. Ville vara. För honom.

Mitt Vackraste som Värdelöst.

Jag. Som Värdelös.

Smärtan är Avgrundsdjup.

Är jag en Dåre som vill låta Starka Främlingsarmar försöka dra mig upp?
Låta en låg gotländsk röst och varma andetag lugna mitt upprivna inre.

Är det dårskap?
Att veta att jag behöver.
Att Ensam är Så Jävla Svag.

Idag

2010-11-15T15:03:00.000+01:00

Önskar jag mig en trampolin.
Eller en språngbräda.

I form av en vänlig man med vackra ögon och varmt hjärta.
Det skulle räcka med att han ville se mig i en
Minut.

Jag vill bara förstå att det finns andra.
Som är bra. Och till och med bättre på till exempel det där med respekt.

Så att jag kan lämna det här stället där jag tror att Manpojken för alltid kommer ha mannen-i-mitt-liv-platsen i mitt hjärta.

Ja. Jag känner mig som en bortskämd snorunge som uppehåller mig vid detta när jag har SÅ mycket att vara tacksam för.

Syster 2 och Kylan

2010-11-12T14:29:00.003+01:00

Jag har två systrar.
Tio och sju år äldre än jag.

Äldsta systern, nr 1, har jag stått nära.
Jag tror att det är hennes kärlek jag har att tacka för det som är friskt i mig.

Nästäldsta systern, nr 2, har jag aldrig stått nära.
Jag tror att det är hennes hat som bidragit till det som är skadat i mig.

Det har gått långa perioder då syster 2 och jag inte haft någon kontakt alls.
Till exempel efter att hon, när jag var gravid med min yngsta dotter, försökt övertala mig att göra abort. För att graviditeten var oplanerad. För att jag redan hade två små döttrar med en annan man som jag separerat ifrån inte så långt innan. Hon tog sig rätten. Jag talade om för henne att hon kränkte mig. Jag bad henne hålla käften. Till slut gjorde hon det.

Vi har ingen kontakt nu heller.
Ses på släktkalas och hon försöker, söker mig. Talar till mig. Levererar sina föreställningar om världens uppbyggnad och förklarar människors reaktioner med olika teser hon har. Att prata med henne känns för mig som att tvingas äta färdigtuggad mat.
Hon talar om sina barn i tredjeperson när de är med. Förklarar deras beteenden.
Och det är här, som något går sönder. I mig. Och jag vill skrika: Men du SER dem ju inte! Har du någon gång, någonsin, försökt lyssna på dem, utan att det bara handlat om att du ska tvinga på dem dina bilder?
Naturligtvis identifierar jag mig med syskonbarnen. Som nu är vuxna.

Systerdottern T har alltid stått mig nära. T, som slutade äta för fyra år sedan... Som behandlats på institution och som nu är i USA som au-pair.

Var på teater igår.

Just innan vi ska gå in blir jag passerad av en rygg.
Syster 2s rygg.
Jag ger mig inte till känna.
Orkar inte presentera eller förklara något för min teaterväninna.

Det var mycket länge sedan som jag blev så djupt berörd av en föreställning.
Om någonsin.
Den handlade om Utsatt- och Ensamhet. Om föräldrar som är för självupptagna för att Se sina barn. Om en ung kvinnas resa. Och djupa Ångest.

Som jag lipade. Som min själ vred sig. Som den värkte och ville. Hålla. Min systerdotter T. Intill mig. Säga att, du är bra. Du är värdefull. Du duger. Du är fin. Precis som jag har gjort. Så många gånger. Så många gånger också utan att nå.
Som när vi hade bestämt att träffas. Hon skulle följa med mig och kusinerna på utflykt. Mitt under anorexi-krisen. Så ringde hon, sa att hon inte kunde komma. Att hon inte kunde lämna sin mamma.

Jag åkte dit. Hittade henne i ett tårdrypande paket i trapphuset utanför lägenhetsdörren. Mitt hjärta brister vid minnet. Mina armar omkring henne. Hennes förtvivlade gråt och jag visste, att allt jag vill ge, allt jag kan ge, aldrig kan ersätta det hon inte fått av den hon skulle.
Sin mamma.
Min syster.

Hon kunde inte lämna sin mamma. Som stod på andra sidan dörren och skrek och grät högt. Av vanmakt och förtvivlan. Men, som jag såg det, väldigt upptagen av Sitt Eget.

Jag håller T. Jag viskar till henne och försöker nå. Jag säger att hennes mamma inte är hennes ansvar. Att barn aldrig ska ta hand om sina föräldrar. Jag säger att det är föräldrars ansvar att finnas till för sina barn. Inte tvärtom.

Jag ville rädda henne. Kanske var det ett försök att också rädda mig själv.
Kanske är det farligt att blanda ihop sina egna känslor med andras.
Förväxla?
Kan Samhörighetskänslan som är så stark vara förrädisk?

?

Efter föreställningen kommer Syster 2 fram till mig.
- Jag skickade ett sms till dig, du kanske inte såg det? säger hon.
- Nej, min mobil är avstängd.
- Jo, jag tänkte föreslå att vi skulle fira jul här i stan i år. Jag har pratat med mamma och pappa och Syster 1 som skulle kolla. Det är ju så kort jul i år. Hade du tänkt åka upp annars?
- Nej. Jag åker inte upp.
- Men vad bra! Då kan vi ju fira här.
- Jag tror inte jag ska fira alls. Funderar på att åka på retreat.

Det är vad jag vill just där. Just då.
Åka på Retreat och få vara ensam med mig själv och mina känslor.
Få höra dem ut.

Syster 2 talar om T. Berättar att T är mycket ledsen och längtar hem (vilket jag förstås redan vet) men att hon försöker övertala T-et att stanna istället för att komma hem med svansen mellan benen. För Syster 2 vet att det är bäst för T. Som vanligt. Vet hon. Vad som är bäst. För alla.
JÄVLAR, vill jag skrika. Du fattar ju ingenting! är repliken som jag vill stjäla från briljanta Nina i pjäsen vi just sett.

Syster 2 berättar hur hon skajpar med T-et som storgråter varje gång. Men att Syster 2 verkligen gör sitt bästa för att stötta och uppmuntra. För hon vet ju, det är tufft att växa upp.

Och jag vill skrika igen. Jag vill vråla.
Jag tänker på T och jag ser henne framför mig. 21 år gammal och ännu en sån liten flicka, vars enda önskan är att hennes mamma, ska, Se Henne.

Det är svårt nog att separera från något som man förväntas vara klar med för att tid är.
Men att skiljas från något som borde ha givit dig det du hade rätt till, men aldrig fick, är ännu svårare.

Jag vet.

Också att jag inte ska fira jul hos Syster 2.

Jag går min väg och jag går min väg

2010-11-11T13:22:00.003+01:00

Jag har aldrig varit bra på att TA den självklara platsen jag borde ha bredvid Mannen vars Livs Kvinna jag utnämnts till.
När jag blivit utsatt för konkurrens har jag med omedelbarhet backat hem.
Retirerat.
Även om jag var snabbaste sprinterflickan i skolan när jag växte upp så har det aldrig varit viktigt för mig att Tävla. Det var ju bara så jävla skönt att springa. Snabbt. Skitasnabbt.

Att jag inte slagits för min självklara rätt till En Självklar Plats har jag betraktat som en Brist hos mig. Något jag verkligen borde försöka förändra.
Jag har också blivit uppmanad att göra det.
Av till exempel Manpojken som tyckt att det varit min sak att putta undan hans dotter som rent fysiskt gjort heltidsanspråk på honom när vi har träffats alla tre, genom knäsittning, handhållning, pussar och kramar.
Men jag. Har inte förmått mig. Till att göra det.
För något med det hade känts väldigt, väldigt Fel.

Men nu så hände ju det här sig, ni vet Manpojken tog mig med på övernattningsutflykt för första gången på fem år - kanske för att han förstod att det gällde att satsa lite krut nu. Att han kanske förstod att han skulle förlora mig om han inte.

Och jag var ju snabbt uppe på tåget. Igen.
För vilken gång i ordningen kan ingen längre räkna till.

Hemma igen på varsitt håll och Manpojken är plötsligt under påverkan av andra influenser. Den sjuttonåriga dottern vill ju så gärna åka. Så då vill han det också. Kanske är det så att jag försvinner i en svag suck som Någon som klarar sig Själv. Men han, klarar inte av att göra sin dotter besviken.

Har man supit bort större delen av sitt barns barndom så får det konsekvenser. För alla inblandade. Han har, de senaste fem åren, försökt kompensera hårt. Till en början tyckte jag det var naturligt. Jag var till och med oerhört drivande för att få Manpojken att strida för det delade umgänget som kom till stånd för fyra år sedan. Då, på den tiden, skulle jag beskrivit min och dotterns relation som Naturlig och Genuin. Idag, är det, Svårt.
När en Far behandlar sin tonåring som ett mycket litet barn och när tonåringen hela tiden pratar bebispråk är det lätt att känna sig... obekväm.

När en Far delar sovrum med sin tonåriga dotter är det lätt att... undra hur det står till.

Det har jag gjort.

Efter ett år av betraktande också Högt och Tydligt

Till slut, när ytterligare ett år passerat, flyttade Manpojken ut sin enkelsäng i det kombinerade kök- och vardagsrummet i den lilla tvåan. Jag fick gärna sova över. Om dottern var hemma på en madrass på golvet. Om hon inte var där fick jag ligga solo i Manpojkens säng medan han trynade i dotterns.

Jag hade sällan lust att tillbringa nätterna där.

Nå. Manpojken med sitt dåliga samvete och sina skuldkänslor gentemot dottern lovar henne resan.

Det var den där fredagen. När jag åkte ner i hissen.
Ganska utom mig av förtvivlan.
För vilken gång i ordningen orkar ingen längre räkna till.

På kvällen kom han till mig. För att vi skulle prata. Trodde jag.
Själv hoppades han på översov. Hade Nattväskan med sig.
För dottern skulle ju sova hos en kompis.

Jag är helt för dålig på att hålla masken. Har aldrig kunnat.
Känslorna dansar och plöjer sig genom mitt anlete och lämnar betraktaren fullmatad.

- Du vill inte att jag ska sova över? Du vill göra slut med mig?
frågar Manpojken.

- Om du åker på den där resan så förlorar du mig.
replikerar jag.
Ogenomtänkt. Utan att blinka.

Men det behövde sägas. Kände jag. Väldigt starkt.

Han blev utom sig. Förtvivlad.
- Vad ska jag göra, vad ska jag GÖRA???
skrek han. Och undrade verkligen.
- Hur jag än gör är det någon som blir besviken och jag försöker vara alla till lags! Och nu har jag ju lovat A!

- Du lovade mig också.
konstaterade jag högt.

- Men hjälp mig, snälla HJÄLP mig!!!
han vädjade.

Och jag ställer upp såklart. Föreslår att han ska stanna hemma på själva födelsedagen. Ha den där lilla festen som han pratat om (men skytt för att han nästan är vänlös). Han kan få låna min lokal. Åk på resan med dottern efteråt. Ta sedan med mig på en annan resa.

Han jublar. Det var det Bästa Förslaget!

Och han ska bjuda mig på en resa. Det ska han VERKLIGEN. OJ, vad han ska! Jag får välja.

Han är Lättad. Rentav Glad.

Jag är. Mycket, mycket Trött. Mår lite illa.
Orkar faktiskt inte vara vaken.
Måste gå och lägga mig fast klockan inte ens är nio.

Sover galet oroligt.
Vaknar hela tiden.
Mår sådär illa fortfarande.

Fy fan vad jag inte ville göra sådär. Känner jag. Tog ansvar för, Hans.
Som en jävla morsa.
Upptäcker att det känns som om jag står i gegga. Mentalt osund, sjukt kletig geggamoja.

Här vill jag INTE vara. Upprepar jag för mig själv.

Undrar vad jag har gjort.
Inser att jag, förutom att jag lekt Manpojksmamma igen, också har tagit ett ovant steg fram.
- Om du åker på den där resan så förlorar du mig.
Tydligare kunde jag väl knappast bli.
Jag gick in i Konkurrensen och jag fick en plats på pallen.

Jag gick in. Och konkurrerade. Med Manpojkens dotter!
Det kändes inte friskt.
Nej, Sjukt, kändes det
Jag hade fått platsen. Åtminstone temporärt.

Jag insåg också. Att en plats man konkurrerat sig till också är en plats man kan bli utkonkurrerad från.
Det är bara en tidsfråga.
Snart är det någon annan som gäller.
För i dessa lägen är Manpojken vek. Rent ryggradslös.
När dottern vill och ber kan han inte säga nej.
Han säger att det känns som om han har ett hål inom sig.
Som han försöker fylla. Utan att lyckas.

Kanske vet han på riktigt inte vad han vill.
Vad som är viktigt. För honom.

Kanske är jag inte viktig på riktigt. För honom.

Även om det känns som om jag är det.
För när Våra Själar möts är allt Fullkomligt.
Men, det händer alldeles för sällan.

Jag får för mig att han kommer sakna mig i resten av sitt liv.

Nu när jag går min väg.
Min väg.

Hissen Ner

2010-11-05T15:35:00.004+01:00

Vill ni veta vad som hände?

Manpojken kom till mig.
Föreslog att vi skulle resa bort på övernattningsutflykt.
Han hade redan målet klart.

Vi har gjort sådant. Många gånger.
Alltid, varje gång, dock på mitt initiativ.

Utan att tänka. Utan att blinka.
Följde jag med.
För att Mitt Hjärta sa att jag ville.

Det tar bara några minuter. Max tjugo.
Innan jag blir som ett upprymt barn.
Där, bredvid honom i bilen.

Vi ska bo på hotell och jag har något som liknar fjärilar i magen.
- Å vad vi är bra på att åka bort! måste jag ropa till honom när vi kliver ur bilen utanför hotellet.
Han skrattar. Sådär fint.

Och sen blir det fint. Med badkar på rummet och Ljus och Fintänk och Finprat.
Vi pratar om Den Där Resan
Han säger att han omprövar. Det känns inte roligt längre. Och blir det ingen resa är dottern inte intresserad av att uppvakta fadern. Det har hon aldrig varit.
Jag säger försiktigt att Vi kanske kunde... Något litet... Behöver kanske inte vara så storslaget...
Det kan han gärna tänka sig. Säger han.

Den där jävla födelsedagen som han talat om i åratal. Och bett mig dela. Med honom.
Såklart har jag velat det.
Jag har ju velat dela hela livet med honom.

Grattis. Till mig.
Dörren vidöppen.
Varsågod och stig in.

Och trampa ner.
Föralldel.
Bry dig inte om att ta av dig skorna.

Jag fick veta det via Fejsboken.
Hans dotter skriver.
Om resan.

Jag ringer honom och får bekräftat:
Jo, så är det, den blir förmodligen av.

För dem.

Om Tillstånd

2010-11-03T15:08:00.003+01:00

Först är det Smärtan.
Den Allomfattande.
Som omsorgsfullt plöjer sig genom ditt inre likt en nyslipad supermotiverad harv.
Gräver sig ned, rotar runt, byter plats på och lämnar skärmärken på. Allt.

Du tror att du ska dö,
för det är så du föreställer dig den ultimata Smärtan.
Du faller på knä.
Ber om. Nåd.

Så klingar den av.

Och kvar står du.
I något som kanske är,
Ännu Värre.

Välkommen Håglöshet.
Dotter till Likgiltigheten, syster till den vakna Sömnen.

Och alla är Bra

2010-11-03T03:13:00.001+01:00

Han är ingen Dålig Människa. Manpojken.
Han är tvärtom en väldigt Bra Människa.

Tänk, det är som om våra Själar är sammanflätade. Med Evighetstrådar.
Det är bara så att våra liv här och nu, är oförenliga.

Han var ett invaderat och överbeskyddat ensambarn.
Jag var ett övergivet, oskyddat ensamt barn.
Han ville vara ifred.
Jag ville vara i kontakt.

Lite moment 22 där helt enkelt.

Älskade Ungar

2010-10-31T19:30:00.001+01:00

Hur jag önskar,
att jag kunde ta era händer,
och de skulle hålla mig sådär hårt,
som bara barn som är fulla av Tillit kan hålla.
Så skulle vi gå, tillbaka till era Barndomar.
Sen skulle vi gå hem igen.
Och då skulle jag göra Allting Rätt.

Till Er Alla

2010-10-31T00:13:00.000+02:00

Som lyfter i Snyftet
Som visar gemensamhetsbilder och systerliga sympatier

Jag vill Tacka er,
Regnnatt, Amatör och Marie (Little Marbles har gått på repeat här) för bästaste sortens avståndssupporttröst.
Verkligen.

Trygghet

2010-10-30T23:52:00.000+02:00

Den där som man ska ha inom sig själv.

Jag ville be honom;
"Snälla, bär mig ut ur den här relationen och sätt ner mig på en plats där jag kan vara trygg.

Trygg med att jag för alltid finns i ditt hjärta. Och att Ett Nytt kommer ta emot mig."

Inte för att jag för en millisekund skulle kunna tänka mig att göra samma sak för honom. Mitt hjärta känns väldigt litet och bräckligt just nu.
Kanske rentav defekt.

Fy fan

2010-10-29T13:02:00.001+02:00

vilken jävla stor plats du har tagit!

I mig, i mitt liv, i mitt hjärta.
Och jag gav dig den.

No More

2010-10-29T00:48:00.003+02:00

Det här är Handen.
Som aldrig mer ska röra dig.
Inte mera stryka dig över kinden med känsliga fingertoppar
eller lägga sig på ditt trötta huvud för att stilla tusen röriga tankar.
Inte hålla din. Intill.

Hur kan det vara?

Att du valde att inte reservera platsen intill dig åt mig?
Hur kan det vara att du väljer att leva utan min kärlek?

Hur ska jag gå ut härifrån utan att kröka min rygg som den försmådde? Hur kan jag välja en annan roll än Offrets?

Min kloka vän frågade mig Vem som gör mest ont.
Av alla män jag öppnat mitt hjärta för.

Den mycket kloka vännen har ett sätt att lyssna till mig som får mig att öppna dörrar och stängda lock. Gamla minnen blir som nya.
När jag vågar berätta händer plötsligt oväntade saker - jag minns med Känslor.
De gamla bilderna ur mitt förflutna blir tydliga som fotografier och kroppen kan inte hejda sig.
Jag har gråtit i mer än en vecka nu.

Simmar i ett Sorghav.

Det är Ingen Särskild som gör mer ont än Någon Annan.
Men det är just detta, att jag med samtliga har hamnat i precis samma situation:
med öppet hjärta har jag bjudit in, till Mig och Mitt Liv.
Med denna, som jag trodde, enkla önskan att vara Två.
Som ÄlskarSerRespekterar varandra.

Varenda gång har det gått åt Helvete.
Och det är just detta, som Smärtar allra, allra mest.
När jag ser Min Ensamhet, den Evighetslånga, och alla dem som skulle stå mig närmast, men som svek.

Om jag bara visste hur mitt bidrag ser ut,
om jag bara kunde ana!

Ikväll är jag beredd att kasta mig i vilken famn som helst som tar emot mig.
Nej. Det var inte sant.
Men inte långtifrån.

Möte med Manpojken

2010-10-26T14:55:00.000+02:00

Om en stund.
Ska vi träffas.
Jag är plötsligt en enda Stor Massa av Gråtsorg.

Vi har träffats som någon slags kamrater.
Småpratat och utflyktat.
Men sex går inte.
Han vill gärna men jag skulle känna mig våldtagen om jag sa ja. Som om jag varit ett instrument för hans behov. Det känns bara rätt att släppa in om jag känner mig Sedd. Om båda verkligen vill Ett Möte.

Jag vill inte skuldbelägga. Inte vara ett offer. Ändå finns tendenserna där hela tiden. Det skrämmer mig.
I mina tårar ryms så mycket besvikelse.
Min förlorade kärlek ligger förborgad i sveken.

Varje gång vi träffas blir jag påmind.
Om hur det känns att vara riktigt, riktigt Ensam.

På väg

2010-10-25T09:23:00.000+02:00

till jobb.
Med yoghurt i ansiktet.
Ser PRECIS ut som hudkräm.
När man har det på ett finger.
Och gör många saker samtidigt.
Men. Det luktar inte som hudkräm.
Det luktar som. Yoghurt.

:-D

Det är så jag vill ha det

2010-10-25T05:10:00.000+02:00

skriver jag och avslutar äntligen den tredje och sista texten som jag lovat leverera måndag morgon.
I min vimmelkantiga svimfärdighetströtthet tror jag att jag är, Nöjd.
När jag borstar mina tänder hör jag tidingsbudets snabba steg i trappan.
Om fyra timmar ska jag sitta i en studio.

Fullmånen,

2010-10-23T23:34:00.002+02:00

en räv, ett rådjur och jag.
Och så en massa kor som liksom skriker högt.
Eller kanske är det tjurar.
Som är arga. Eller kåta.
Man vet inte.
Men man vet att det är Småland.
Det är värt.

Det haglar

2010-10-21T17:36:00.001+02:00

På mitt äpple.
Harklar mig och gör det jag ska - låter glad för pengar.

Ledsnaden avslöjar sig som en minitupp, i halsen, ett försynt litet målbrottskrax som vi skrattar åt.

Om man skrattar tillräckligt mycket så måste man ju bli glad.

Sjunga är också bra.

Men att bråka med danskar, det kan man klara sig utan.

Det är jag...

2010-10-21T08:41:00.000+02:00

...som är Lövet.
Idag.

Det är i den här...

2010-10-20T01:14:00.001+02:00

...stolen man sitter och väntar.

Vilsamt.

Sen kommer Själen och knackar på och frågan du vill ställa till någon kan vara:
"Har du förlåtit Din Dotter för att hon inte föddes till En Pojke?"

Det är i alla fall min.

Smärtsamt.

Bakåt-trådar

2010-10-16T13:26:00.000+02:00

Som man kan snubbla över. Om man inte ser ner.

De ligger bakom mig, på rad, likt inplastade höbalar:

Konserverade Uppgörelser.

Fyra stycken detta året. Att lägga till Listan.

Jag är Ledsen. Just för att de känns konserverade. Förslutna. Oöppningsbara.

Jag tejpade så hårt. Så omsorgsfullt.

Egentligen skulle jag önska att de kunde Upplösas. I Kärlek.

Befängt kanske. Men antagligen djupt mänskligt.

Min syster. Min kusin. Ett Elakt Ex. Nära vänner.

Ingen av dem saknad som den den var vid tiden för Uppgörelsen.

Men jag längtar efter möjligheten att mötas efter Förändring.

Är det bara jag som förändras?

Eller inte-förändras?

Som bara fortsätter och fortsätter, att vara Konsekvent Kompromisslös.

Det är jag som har lämnat. Samtliga gånger. Antingen för att jag inte velat gå bredvid någon som jag inte längre kan följa med hjärtat, någon som hållit på att förstöra sitt liv och samtidigt flytt från sitt sanna jag. Som jag har sett det. Eller också har jag lämnat för att jag blivit illa behandlad och inte lyssnad på.

Men jag har sällan önskat någon något illa, bara en gång. Det Elaka Exet som slog. Honom ville jag inget gott, tvärtom.

Nu vill jag honom Ingenting.

Kanske har jag varit Naiv?

När jag tänkt att de väl kommer tillbaka om de någon gång skulle vilja mötas, där det finns Respekt och Kärlek. Jag tänker att Misshandelsmannen skulle vilja återvända för att be om Förlåtelse. Om han någon gång skulle kunna nudda vid den Faktiska Sanningen. Om hjärnskakningar och annat. På samma sätt tänker jag om min syster. Att hon för ett ögonblick skulle kunna reflektera över hur det var att vara jag. I hennes våld. Det har aldrig hänt. Det har alltid bara hamnat i att felet är föräldrarnas, att hon inte kan lastas för det hon gjorde. Jag skulle vilja förlåta. Jag skulle vilja mötas. Men hur gör man? När den man vill förlåta inte tycker att det finns något att be om ursäkt för.

Kanske är det förmätet. Av mig. Att tro att det är jag som står för Kärlek och Respekt.

Kanske är det så.

Jag är ledsen idag. Och trött. För jag måste göra allt jag lovat. Som skulle vara så roligt.

Men som blev så mycket stress.

Jag ska säkert ha mens också.

Mellan Rum

2010-10-13T23:19:00.000+02:00

Jag försökte förklara för Någon hur det ser ut där jag är. Nu.
Med den där Kärleken till Manpojken. Som tog slut. Något jag hade förväntat mig skulle vara befriande. Men, som till en början bara gav mig dåligt samvete.
Det gav med sig så småningom, och lämnade mig med en känsla av Förlust:
Det kändes som om jag hade burit på Något Stort -
förmågan att Älska någon så innerligt och omfattande. Men jag upptäckte inte hur stort det var förrän det var över. Det kändes snopet. Och i någon mån fick den där förlusten mig att känna mig som en mindre fin människa.

Jag gick en match med mig själv - är jag finast när jag är full av kärlek till andra?
Och Var, är, kärleken till mig själv då?

Småningom övergav jag Förlustkänslan också.
Här. Där jag är nu. Är det bara Annorlunda. Det är ett Nytt Rum. Det kan vara så att det är Mitt Rum.
Så ler jag lite grand för att jag precis har bytt blogg-adress också. Lite impulsivt men tvunget.
Nytt, Nytt och Nyttigt.

I det gamla rummet växte ett träd. Ett Stort Träd men en Jättekrona. Det var Kärleken till Andra.
I detta nya rum, som kan vara Mitt Rum, växer inget träd. Men banne mig, det står en liten stickling bakom ryggen på mig. Den växer om jag ger den Kärlek. Om jag ska?
OM jag ska!!!

Jag ska börja med en Soffa. Jag ska köpa en dyrfin som man kan bädda ut och sova i också.
Ni förstår, jag har ingen Soffa. Mitt hem är lite underligt på det viset. Det finns tre rum med sängar i. Ett annat som är fullt med kartonger. Och så det jättestora som har skyltfönster. Det har betytt; ingen naturlig häng-plats. När man käkat middag med vännerna och vill ramla ihop någonstans med utsträckt kropp har det inte gått. Nej, man har fått fortsätta sitt uppsträckta barstolssittande.

Och jag, har inte kunnat somna i soffan framför TVn på över fem år. Men nu. Nu ska jag ha en Soffa. Att ligga i. Och en TV. Att somna framför.
DET, är Kärlek. Till Mig Själv.
Inget jag gör för att få applåder eller annan bekräftelse. Nej, det är något jag gör för bara mig.

Jag ville sy en Klänning också. För att det är så Roligt. Det var det. Och Lilla Stjärnan som fick den blev Lycklig. Jag grinade nästan. Sen ville jag sy hundra klänningar till.

Välkommen

2010-10-11T15:37:00.001+02:00

Det här är Mitt Nya. Med gamla Avtryck

Hoppas du ska hitta något som kan betyda Något, för dig.

Nedstigning

2010-10-07T23:59:00.000+02:00

Drog iväg till the party halls, tidigt om morgonen.

Gillar skriken och gapen, buskörningarna och hektiskheten där, sådär tidigt.

Det känns utland och osvenskt.

Jag skulle ha blommor. Hit, och Dit.

Här för att smycka. Där för en 50-årsuppvaktning.

Vill göra mig Snygg. Köper blommor som matchar kvällens outfit.

Känner mig säll, (det gör jag alltid när jag får välja blommor till olika buketter) men Världslig.

Blommorna luktar prutt. Eller kål.

Kanske kan man äta dem.

Oavsett, de matchar, min utstyrsel.

Sen åkte jag till en Ny Studio.

Läste in olika saker, och log.

Gick nedför några trappor.

Åtta stycken...

Sen. Arbetade jag. Här.

Klockan nitton gick jag på kalas.

Nu, är jag hemma.

Lagomfull och för mätt. Och lite trött.

Vad är det med Män? Vad är det med Kvinnor?

Vad är det vi förväntar oss av varandra?

Jag kom bland annat i samspråk med en, eller samspråk, det var mest han som talade. Och verkade trivas med det. Jag fick höra om vinprovningsresor med geologisk utbyggnad och blablabla.

Han ville berätta olika saker och jag, log. Jag vet inte varför.

Han stoppade sitt visitkort i min väska.

Jag gav honom verkligen inte mitt.

Min vän erbjöd mig att åka med i hans taxi. Jag tackade ja. En annan man ville att jag skulle stanna, lovade mig skjuts hem om jag gjorde det.

Jag tackade nej.

Fan vad jag är trött på att bekräfta.

Sjukt trött, faktiskt.

Jag bara slutar med det. Helt enkelt.

Revidering

2010-10-06T22:35:00.000+02:00

Nu vill jag förstå att jag inte behöver älska andra för att vara värdefull.
Nu vill jag förstå att det viktigaste är att Min Kärlek finns hos Mig.

Då kommer jag bli bäst.

För alla.

Det blev en God Dag

2010-10-06T00:45:00.000+02:00

På det stora hela.
Mäktigt att kunna hitta er. Här.
Och Där.
Och förstå att just i detta nu när jag tror att jag håller på att ramla isär, så finns någonstans en syster som orkar berätta att hon är lika låg. Och plötsligt var vi två. Eller tre.
Så kom det in lite Gud i mitt liv. Igen.
Tack.
Sen kom fin vän och delade lunch.
Och mitt innan kaffet kom bästaste kunderna och skrattade och shoppade loss. Och Tack. I min ekonomiska misströstan efter uselveckor kan jag idag få hoppas att nu, vänder, det.

Jag stod och pratade med en ganska ny som är rar. Då ser jag, utanför på väg in - hon som stal.
Jag tänker inte så mycket, vänder mig bara till den rara och säger att nu kan det bli lite obehagligt för en snattare är på väg in och jag tänker konfrontera henne.

Den rara smög iväg runt hörnet och jag mötte Tjuverskan i dörren med ett:
- Du är inte välkommen här hos mig. Du har stulit från mig och jag undrar varför du gjorde det.
- Har du sett det på kamera, eller?
- Nej, jag har ingen kamera men jag vet att jag blev av med smycken när du var här sist. Och det var bara du, ingen annan här.

Hon blånekar. Naturligtvis. Hävdar att hon är en sån som till och med hjälpt andra butiksinnehavare att ta fast snattare. Och varför visiterade jag inte henne då den gången och jag kunde ju ringt polisen och bla bla bla bla.

Hon käbblar och käbblar och jag borde väl varit smart nog att inse att en Oskyldig aldrig hade nedlåtit sig till samma övertalningsförsök. Jag borde väl ha blivit stärkt i min övertygelse och gått hårdare åt henne. Men jag, veknar. Helt enkelt för att jag inte vill att det ska vara som det är. Jag vill inte att en människa ska kunna stå framför mig, stirra mig i ögonen och blåljuga mig rakt i ansiktet. En människa som har begått ett brott. Mot mig.

Jag avskyr att tappa respekt.

Men jag vet ju det jag vet - Saker försvann när hon var här.
Så, här försöker jag lösa till saker och ting på ett smidigt sätt och min allra mest naiva sida slår till, när jag erkänner att jag faktiskt vill tro henne. Men det enda som skulle få mig att göra det är att sakerna dyker upp. Igen. För om hon inte stulit så måste de ha rullat iväg på golvet eller flugit iväg någon annanstans. Medan, hon, var, här.
Hon hävdar att hon har det gott ställt och kan köpa allt hon vill, så varför skulle hon stjäla?
Jaa du, svarar jag, den frågan har ringt i mitt huvud sen du var här: Varför ville du stjäla från mig?

Här rycker den rara in, hon har tröttnat på att vänta, och vill betala det hon provat ut.

Tjuverskan vänder surt mot dörren och säger att hon ska köpa sina smycken någon annanstans och att jag just förlorat en kund.
Jag svarar som det är, att det är så jag vill ha det, för jag tycker hon är obehaglig och att jag inte vill ha sånt. Hos mig.

Den rara är upprörd å mina vägnar, och kanske var det bra för mig att ha ett vittne. Som påpekade det uppenbara, att en Oskyldig aldrig skulle försökt att rentvå sig, på ett sådant sätt. En Oskyldig hade blivit förolämpad, vänt på klacken och gått.

Det var en sorglig historia. Men det finns så många andra, så mycket värdefulla, händelser som jag vill bevara från denna dag. Som började så riktigt dåligt...
Tack.

Till Regnnatt och Rosenqvist

2010-10-05T13:18:00.000+02:00

Den HÄR är till Er.

Tack för Tröst

Trasiga nätter

2010-10-05T09:05:00.000+02:00

Märkligt.
Hur Ångesten alltid har koll på klockan.
Vältrar sig över mig och väcker mig med kallsvett och inuti-riv.
Alltid i gryningen.
Biter sig fast och tuggar omsorgsfullt sönder allt som symboliserar lugn och tilltro och som jag i panik försöker hålla mig kvar i.
Misslyckas.
Kan inte ens gråta.
Kan bara må illa.
Och hitta Ingenting att hoppas på.
Inget knä att lägga mitt huvud i.

Misstänker att detta har en hel del med Manpojken att göra.
Och den femårsdag som skulle kunnat vara på torsdag.
Men lika mycket handlar det om ekonomi. Om för dåliga siffror och närnärnär ska de vända?
Och tänk, om de inte gör det.
Allt hänger på mig.
Hur mycket jag klarar av.

Det är tuffa tider nu.

Tvärstängt

2010-10-05T07:07:00.000+02:00

"Jag umgås ju mest med dig via din blogg nu"
sa en av få förtrogna vänner som fått adressen hit.
Han hade en egen blogg då, när jag visade honom min.
Men den har han stängt nu. Bytt Liv. Har han gjort.
Vi brukade prata nätterna igenom.
Jag vet hur det känns när telefonen klibbar fast mot kind och hår. Av fukten från tårar.

När saltvattenslocket klickar till mot trumhinnan.
Han är En Slags Soulmate. Som känner igen de stora känslornas uttryck.
Som en gång, på riktigt fanns intill när min Ensamhet fick mig att störta.
Så får man en speciell plats hos mig.

Manpojken har också fått adressen.
Men han har bara läst, en gång, på min uppmaning.
Här finns i stort sett nästan allt, nåja, åtminstone groteska mängder, att upptäcka om mig. För den som är intresserad.
Kanske dags att ännu en gång konstatera: Han är fan inte intresserad.

Men du M, du läser. Är intresserad. Och nu umgås du med mig och jag vill ropa att Jag Saknar Dig! Och att jag undrar vad fan jag ska läsa, när jag vill umgås med dig?

: Och Ljuset & Värmen :

2010-10-03T19:27:00.000+02:00

Var inte rädd för mig.
Var inte rädd för att jag inte ska älska dig.
Var inte rädd för att följa mig ut på mitt djupaste, jag förstår att du inte kan, så det är inget jag begär.
Var bara rädd om du inte vågar vara hos dig själv.

Av alla känslor jag känt med dig, är Kärleken den största. Jag har försökt att vara i den, med dig, och vara nöjd.
Men det fanns annat också, Min Djupa Längtan efter kompromisslös Närhet.

Att få visa, och se, Allt.
Allt som är Jag. Allt som är Du.

Men jag tappade bort dig på vägen.

Du ville stanna på det grunda och jag förlorade Oss i djupet av mina Ensamma känslor.

Jag ville flyga. Lyfta. Bära och bäras.
Du visste inte hur, kanske inte ens om, du ville och vågade.

Jag ville vi skulle bli starka tillsammans. Men nu...

Vi ser en film. Jag drabbas. Hela mitt känsloregister vibrerar och flammar. Jag känner för mycket för att kunna tala. Men jag känner. Inte För Mycket.
Jag vill blunda. Bara låta, känslorna, klinga färdigt. Blanda sig med varandra och bilda nya färger.

Du babblar. Jag undrar tyst om vi verkligen sett samma film.
Du tittar i skyltfönster och vill att jag ska ha synpunkter på en ytterrock från Tiger of Sweden. Jag vill bara få tiga.

Jag tänker inte men plötsligt står jag utanför den där vackra pampiga kyrkkyrkan.
Du undrar om jag vill gå in?
Jag MÅSTE gå in.

Unga människor med silverklocksröster. Sjunger.

Jag är Människa och Stolt. Det måste gå att göra Gott. Tänker jag till slut när känslorna målat mitt inre i lilagröntorangeplommonhöstrött.

Du gäspar och gäspar och gäspar och vill gå. Ut ur kyrkornas kyrka med änglaröstkören.

Jag är så himla trött, säger du. Förlåt mig, hade du velat stanna?
Jag tycker du är dum i huvudet. Som inte tar vara på.
Jag tycker jag är dum i huvudet. Som följer med dig. Fast jag vill stanna bland silvertoner, ljusljus och värme.

Men, vi är inte dumma i huvudena.
Vi är bara väldigt Olika. På väldigt Olika Platser.

Och det kan vara så, att jag faktiskt inte älskar dig längre.

Jag trodde att den känslan skulle befria mig. Men. Den fyller mig med Skuld.

Nu ska jag förstå att jag inte behöver älska andra för att vara värdefull.
Nu ska jag förstå att det viktigaste är att Min Kärlek finns hos mig.
Då kommer jag bli bäst.

För alla.

Ö-utflykt, igen

2010-10-03T15:40:00.000+02:00

Flyr staden och jobb-hemmet-jobbet.
Lånar stuga på ganska-nära ö.
För att jobba med uppdraget, som får mig att njuta så, men pressar mig ännu mer.

Behöver utrymme. Tankefrid.

Så sjukt svårt att administrera fram den, tiden.

Här luktar luften på ett särskilt sätt.
Men jag får inte frid.

Ett dygn är helt för kort.

Maria & Jag

2010-10-01T17:30:00.000+02:00

Nu drar vi ut i Kulturnatten,

lilla (4 cm) parfymerade Maria och jag.

Önskar att ni alla har det bra.

Längtan, Kärlek, Hopp & Misstro

2010-10-01T11:44:00.000+02:00

En sådan här Kärleksförklaring, av Den Jag Älskar och jag skulle bli Lycklig.

Har jag alltid trott.

Men skulle jag kunna ta emot den?

Jag är så mycket bättre på att ge.

I min bekräftelse av andra kan jag svämma över av kärlek; känner mig Van och Hemma.

Åt andra hållet; känner jag mig Ovan och Hämmad.

FörklaringsFörsöksSjukan

2010-09-30T12:17:00.000+02:00

Jag vaknar med ögon som svider, kliar.

Ser mig i spegeln.

Ser ut som en salamikorv, vittröttvittröttvitt röda prickar runt ögonen. Eksem.

Längesedan. Jättelänge sedan.

Bilden togs för två månader sedan. Jag var förlovad då. Som synes.

Träffade Manpojken igår. Var dåligt förberedd. Tänkte att det är ju bara att säga som det är, inga konstigheter. Syftet var ju gott. Båda vill vara sams. Med varandra. Inte-ovänner.

Efteråt mår jag illa. Av alla bittra anklagelser jag gödslat med. Det var, ju inte meningen.

Jag försöker Förklara. Han säger att han förstår. Jag säger att jag inte kan se det.

Nu ska jag försöka förklara för mig själv.

Igen.

Let's ält!

En bit historia, om skuld och annat grejs

2010-09-28T12:43:00.000+02:00

När jag var ofödd slängde min pappa sig ut från en balkong.

Balkongen låg på tredje våningen i ett nybyggt hus i en nära-förort till en stor stad. Det var snart slut på femtiotalet. Det kunde varit snart slut på min pappas liv också. Det var nog det som var meningen. Hans mening.

Min äldsta syster var fyra år. Hon minns den gröna gardinen med de stora röda blommorna som fladdrade i vinddraget från den öppna balkongdörren. Det är allt hon minns.

Hon minns inte mannen på marken.
Hon minns inte ambulansen som hämtade mannen med den brutna ryggen. Mannen som var hennes far. Redo att överge sin fru och sina två barn, ett och fyra år gamla.

Min syster minns överhuvudtaget väldigt lite från sin barndom.

Min far överlevde.
Det gjorde Traumat också.
Bestämt gjorde det det.
Och bestämt var det till detta Trauma som jag föddes. Sex år senare.

Ett opratat, obearbetat Trauma som tystats ned och antagligen påverkat Allt. Och Alla. Nästan hela tiden.

Min mor, till exempel, har försökt få kontroll. Men aldrig lyckats, för aldrig har hon kommit till ro.
Min syster som är sju år äldre än jag, och som jag inte har någon kontakt med, har varit arg. Aggressiv. Våldsam.
Min äldsta syster, har svårt att få ihop saker och ting. Hennes minne är ett såll.
Min far, är livrädd. För känslor. Som han är så full av. Som han försöker hantera. Genom förnekelse. Bland annat.

Och så jag. Med ett minne som är som ett arkiv. Vad hände med mig?

Min äldsta syster kommer ändå ihåg när jag föddes. Äntligen kunde hon få en uppgift, det kom någon som behövde henne. Och som hon ville vara behövd av.
Det är med djupaste Tacksamhet och Kärlek jag tänker på den hon var för mig under min uppväxt. För jag tror jag vet, att det är henne jag har att tacka för det som är Friskt i mig.
Hon flyttade hemifrån när jag var sex.

Det gjorde inte mellansyrran. Den arga. Den våldsamma. Som slog. Mig. Regelbundet.
Jag förstod aldrig varför. Den där knytnäven i ansiktet, rädslan och näsblodet. Jag kan inte ha varit gammal, kanske fyra, den första gången. Då jag faktiskt sökte skydd, hos min mamma. I köket. Minns hennes bruna förkläde, nästan som en klänningsrock, röd plastknapp i ryggen och volang nedtill. Två fickor. Alltid fulla med skrynkligt hushållspapper. Hon plåstrade om mig, samtidigt som hon sa: "Lilla gumman, du får inte reta din syster, du vet ju att hon har ett sånt humör."

Min spegelbild i glaset på ugnsluckan. Det var varmt. Jag hade bomull i näsan och allt, var mitt fel.

Jag försökte. Både förstå och vinna min systers kärlek. Om det var mitt fel att hon slog mig borde jag ju kunna ändra mig så hon slutade. Veckopengar sparades i månader inför hennes födelsedag. Så min present till henne skulle vara så dyr och fin som möjligt. Några timmar av hennes vänlighet var värda allt.

Jag har mina mönster. Och jag är tacksam och nöjd med att jag, kan, förändra dem.
Det tar tid.
Men.
Det går.

Det kanske låter som en klagan?
Det är det inte.
Jag skulle aldrig i livet vilja byta plats med någon annan. Aldrig. Så har det alltid varit.

Nå, jag försöker bara komma underfund med ett och annat.

Som vanligt.

:-)

Detta har hänt:

2010-09-25T18:36:00.000+02:00

Öland.

Tog mig tid. Att skriva. Bli sådär Härligt Kreativ.

Egentligen bara för att jag fått ett uppdrag.

Mådde så jävla fantastiskt bra.

Var Glad. Tittade på Livet med den där Finurligheten som skulle kunna vara mitt signum. OM.

...jag tog mig själv på allvar...

Har jobbat hårt. Åt helvete för hårt åt helvete för länge.

Har trott att det har varit okej. För att det varit Min Egen Dröm jag arbetat för.

Men jag. Är Trött.

Min kropp säger det.

Igen.

Min kropp skriker det:

- Lägg Dig Ner och titta på Moln.

- Lukta på Mossa!

och skriv.

När jag var på Öland så slog det mig när jag tittade mig själv i ögonen i en spegel -

att jag tyckte att jag såg ut som En Livlig Person jag ville känna.

Jag hade inte sett det där på mycket, mycket länge.

Jag saknar henne.

Men. Ska tillbaka.

Stå som ett träd. Ska jag.

Högt Mot Himlen.

Ängsligheten

2010-09-17T17:41:00.000+02:00

som inte vill släppa taget.

Jag brukar inte bli rädd när jag är sjuk, det känns ofta bekant och "jaja, det går ju över".

Men nu, känns det på ett annat sätt.

Jag mår illa. Myrsippar vispad coca-cola och försöker behålla den.

Jobbar. Ramlar omkring. Ligger på soffan och välter upp mig när någon kommer in.

Igår kom någon in som jag inte ville ha här.

Hon har varit här förut.

Det blir obehagligt. Med henne.

Så just igår. Kom hon. Och stal. Den här gången vet jag säkert. Såg att saker var borta som funnits precis innan hon kom.

Om jag ser henne igen så ska jag fråga henne:

Varför?

Ett hus

2010-09-16T19:44:00.000+02:00

Jag såg ett hus där på Öland,

Man kunde få köpa det om man ville.
Det ville inte jag.
Jag tyckte det var läskigt, vibbarna var obehagliga.

Ondskefulla.

Ibland blir jag Rädd På Riktigt.

Det händer snarare sällan än ofta, men när det gör det, fyller mig känslan med ett sådant stort obehag att den tränger undan allt annat.

Jag hittar inte Gud då.

Först...

2010-09-15T22:43:00.000+02:00

...körde jag på riktigt faktiskt UNDER en regnbåge.

Sen blev jag så sjuk så sjuk.

Jo,

2010-09-14T19:06:00.000+02:00

jag undrar:
Är det någon av er som har läst Hemligheten av Dan Josefsson och Egil Linge?

Det undrar jag. Och vad ni isåfall tyckte?

Hej!

Till dig och dig och alla andra vars identiteter jag inte känner.
:-)

Kanske...

2010-09-14T12:42:00.000+02:00

...finns det en linje som man bara har att följa.
Kanske?

Jag föddes på en Söndag

2010-09-12T13:11:00.000+02:00

Det här är Öland,
och jag,
har det så bra!

Sent på fredag...

2010-09-11T21:53:00.000+02:00

...kväll får jag ett sms; han hoppas att jag haft en trevligare kväll än han, han önskar mig sovgott och tillägger att han saknar mig.

Hela dagen har jag pendlat mellan sjunksorg och irriterad ilska, men nu, blir ilskan rent fysisk. Den brusar omkring i mig som en fors i snösmältning, den lyfter undan något klibbigt och tidigare oforcerbart och jag, Jag står Naket Stark.

Jag vill så gärna svara att, det är inte mig du saknar, du brydde dig aldrig om att lära känna mig. Hade du gjort det och låtit mig få vara allt som är jag, hade du lyssnat på mina hundratals gånger uttryckta behov så hade jag varit kvar. Men du, lät dina behov, ta all, plats.

Men jag höll mig. Stod ovanför över, kvar hos mig själv, där det räckte att veta - att jag var tvungen, att jag VILLE gå.

Somnar omsider. Vaknar av ett nytt sms. Klockan 01.18 meddelar han att insikten drabbat honom med full kraft. Han förstår att det inte längre finns något VI. Åt helvete med smärtan! avslutar han. Och här, varken kan eller vill jag längre vara tyst. Med min självgående sunda vrede ringer jag upp honom och frågar med kraft vad han vill med sitt meddelande.

Jo, han vill berätta hur han mår, att han tror att han är ensam om att må ruttet och att han inte kan förstå hur jag kan göra slut på något som varit då bra.

Och ur mig, rinner det. Forsar det. Spränger det fram. Och jag är så jävla inihelvetes heligt förbannad.

Hur fan kan du begära av mig att jag ska vilja kvar hos dig när du vägrar se något annat än dina egna behov?! Och för mig, för MIG har det inte, INTE varit bra. Jag har varit olycklig. Vill man behålla någon får man vara rädd om den!

Jag radar upp det ena exemplet efter det andra, på nonchalant, respektlös behandling. Det finns inga ego-tripper för två.

Han ger mig en bild, av sig själv som dvärg, för kort för att kunna se hur det är uppe hos mig. För en sekund lider jag med honom men i nästa tar Ilskan åter kommandot och jag frågar varför han tycker att jag ska vara kvar i det.

Vi pratar i mer än tre timmar, kan inte minnas när vi gjorde det senast, och till slut verkar han förstå att jag inte tänker flytta mig den här gången.

Det är då han blir Elak. Kallar mig för människomissbrukare och ser sig själv som ännu ett offer i min aktiva utrensningskampanj. Människor som inte håller måttet gör jag mig av med. Plötsligt ser han, plötsligt träder en ny bild fram av mig, en sida han inte sett men nu förstår, en iskall och självgod och direkt osympatisk person.
Jävla idiot, väser jag. Gör mig till vad du vill i din ynkliga lilla värld och var tacksam att du blivit fri nu då. Och lämna mig ifred i min sanning.

Jag är dålig på direkta angrepp av den typen, har alltid varit. Men denna gång. Studsade angreppet mot min sköld.
Min Sköld som jag vävt av de starkaste trådarna av Kärlek till Mig Själv.

Egentligen...

2010-09-10T22:18:00.000+02:00

...vill jag bara ligga i fosterställning i någons famn.

Smärta släpp, ditt tag om mig och mina förlorade önskningar.

SläppSläppSläpp, viskar jag till mig själv.

Som ett mantra.

Släpp Sargen

Släpp Sorgen.

Den urgamla.

Ur det gamla. In i det nya.

Jamendåså!

2010-09-10T12:20:00.000+02:00

Då sätter vi igång och tar itu med den kraftigt grava, Enormt Gigantiska Separationsångesten!

Det är inget att vänta på!

TrasigtLedsetEnsamt i Hjärtat och jag får anstränga mig HÅRT för att inte hemfalla i Offerbeteende av typen:

"Men hur SVÅRT kan det vara?! Hur lite får min kärlek vara värd egentligen? Hur lite kan jag vara värd - för DIG som bedyrar mig din kärlek!"

Du har gjort mig illa, behandlat mig nonchalant, vårds- och respektlöst, du säger dig ta på dig ansvaret för smärtan du orsakat mig, MEN!!!

Hur fan då?!?!!

Knappast genom att inte inse att dåliga beteenden är till för att förändras. Knappast genom att kräva att jag ska ta dig som du är - när du gör mig så illa!

Jahajahaha. SÅ bra gick DET.

Det var ju liksom härifrån jag skulle flytta mig.

Ögonblickligen.

Eller i alla fall snart.

Det känns som om något dragit ett spännband runt hela min bröstkorg. Obarmhärtigt. Och Hårt. Alldeles för Hårt.

Så sjukt lönlöst att vara arg på en benlös för att han inte kan dansa...

Svårt med Farväl

2010-09-09T23:21:00.000+02:00

Vända huvudet åt rätt håll.

Fram. Åt.

Får nog klättra en bit över Sorg & Saknad och vada genom Tomhet & Tröstlängtan under Orosmoln & Ovisshet. Men på andra sidan finns det visst en ny horisont att upptäcka.

Och att stanna kvar i det Olyckliga var ju inget alternativ.

Verkligen inte.

Vi sa HejDå. Jag var den som grät. Han var den som förbannade och oförstod.

Höll på att halka in i Försök-till-Förklaringar tills jag insåg, har vi inte kunnat mötas om det här på tre år kommer vi inte göra det nu heller. Och OM vi hade gjort det vid ett enda tillfälle så hade vi väl inte stått här, i Vår alldeles egna Återvändsgränd.

Hej då vinkade jag genom fönstret och mitt hjärta värkte.

Det värker än.

Men. Det ska visst gå över.

Kanske på Öland.

Ska dit och skriva. Bok. Helt snart.

Och jag har fått en alldeles Egen Redaktör till mitt förfogande.

Supermegabonuslyx.

Nu får det vara min tid. För allt som är viktigt. För mig.

Tack ni som läser, lyssnar och uppmuntrar.

Tacktacktack och innerliga tankar.

Ögon-Blick

2010-09-02T22:09:00.000+02:00

Det finns alltid ett Efter när man äter en äggmacka.
Med ansjovis.

Det finns alltid ett Före när man upptäcker att man Landat. I Något.

Jag träffar en Man ibland. Han är Omfattande och Omsorgsfull.
Uppmärksam och Klok.
Den bästa av Guider.

Han finns där när jag som bäst behöver. Hjälp.

Hans rörelser och gester är så subtila att de nästan skulle kunna undgå mig. Men ändå. Eller kanske just därför. Lyckas han. Leda mig Rakt På. Rätt In. I min Egen Kärna.

Men denna dag. Ledde han mig någon annanstans. Rätt in. I Någon Annans Kärna.

En Ny Stol. Och plötsligt var jag - Manpojken.

Och jag får för mig, att jag i hjärtat förstår. Hur Oerhört Olika vi är.
Att min Längtan och Vilja förlamar honom, frustrerar honom, hindrar honom.
Att det inte handlar om Illvilja eller Elakhet. Utan bara om Oförmåga.

Han. Är inte Jag. Inte där jag är.
Och jag. Är inte Han. Inte där han är.
Vill inte heller vara det. Det kändes så Litet. Så trångt. Så mycket Blicken i Backen.

Och jag vill, Mötas.

På den plats där jag är, nu.

Vill bli så Stor jag kan.
Vill växa, ut i Universum.

Och Jag Älskar Honom.
SOM jag älskar honom.

Men, det är verkligen, dags.
Att Ge Upp.

Omtumlad

2010-09-02T21:29:00.000+02:00

Känner mig så...

...Skör och Stark

...Tillbaka på Samma Ställe men så långt ifrån Där Jag Började

...Ung och så mycket Äldre

...Skyddslös och Modig

...full av Tillit och Oro

...sjukt sugen på en macka med Ägg och Ansjovis

Ur skärvorna...

2010-08-29T21:15:00.000+02:00

En ganska ny vän ville ha mig med på en middag igår.

Med andra ännu nyare, till och med obekanta vänner. Människor som inte vet någonting alls om min havererade kärleksrelation. Inget om Manpojken.

Jag sa jag är så låg att jag kan sänka en hel stad.

Hon sa: "Det är lugnt, vi har alla varit där. Dessutom är vi bra på att lyfta. Du ska komma hit. För övrigt så tar rövdagar officiellt slut klockan 18.oo."

Och det var sant.

Jag fick de finaste kramarna och de fullt utslagna skratten intog mig, betog mig, förde mig med. Till en del av mig jag längtat efter. Längtat så mycket efter. Det fanns ingen Manpojke där. Och det. Var. Befriande.

Kom hem. Glad. Samtidigt som tidningsbudet.

Sov. Utan Mardrömmar.

Vaknade. Utan Ångest.

Som om en igenkorkad ventil oväntat öppnat sig fick någon slags livsenergi plötsligt fritt flöde.

Och jag. ÄR Tacksam.

Ur Skärvorna. Hade jag rest mig.

Såg dig i ögonen.

Tog emot ditt sorgsna Förlåt. Gav dig den, Förlåtelsen.

Men. Vågade säga Mitt Nej.

Jag vill aldrig mer bli utsatt för detta. Aldrig Igen.

Idag känns det som, om jag kan Älska Dig, utan att det gör ont.

Att jag kan lämna dig. I Kärlek. Med Kärlek.

Sen gråter jag kanske igen. Redan imorgon.

Eller också. Bara Tar Jag Mitt Liv på Allvar.

Och Lever det. Lever det Bra.

Och så, Andreas Mattson med Fläskkvartetten:

"no matter where you're longing

there's a limit to how far you're able to bend,

without the option of an end"

Slowly Summer Sighed

Vad är det...

2010-08-28T13:32:00.000+02:00

...i denna Själ som ropar?

Som längtar och längtar, efter att det någon gång ska komma någon som vill hålla mig.

Ett ögonblick i fallet. Och stå bredvid när jag tar mark.

Jag försöker. Så inihelvete försöker jag. Stå stark och hålla ihop mig.

Men. Kan inte låta bli att falla sönder. Bara för. Att. Han. Osynliggör mig.

Det dyra löfte han gav mig denna gång; att Aldrig Igen lämna mig ute i kylan, har nu brutits.

Med besked. Han gör sig okontaktbar. För mig. Svarar varken på sms eller telefon.

Ska jag bara förstå? Vad som gäller.

Nu. Har jag inget val.

Om jag accepterar den här sortens behandling kan jag hälsa Alhoholisthustrubeteendet hjärtligt välkommet tillbaka.

Ska jag vara tacksam?

2010-08-28T11:55:00.000+02:00

Att jag får en ny möjlighet att titta på den djupaste av mina smärtor?

Rädslan för att bli övergiven.

Och bli det.

När jag vågar visa vem jag är. Så naket det går. När jag vågar säga ett heligt Nej, gör inte såhär mot mig för du sårar mig då. Djupt.

Jag vill få vara vuxen och jag vill att det räcker med att jag tar ansvar för mitt. Vill inte, ska inte, bära även ditt. Men jag älskar dig och jag vill gå vid din sida. SidaVidSida.

Men du. Vill inte växa upp.

Du tycker det är okej att din sjuttonåriga dotter är din bästis, din omhändertagande förtrogna. Till vilken du lämnar ut allt. Om oss.

Du ska fylla femtio. Du ville göra en resa. Med dina båda kvinnor. Sa du.

Har du tänkt igenom det? frågade jag.

Till exempel undrade jag hur vi skulle bo, ska vi sova i samma rum alla tre då?

- Jaa, det är väl inga problem, svarade du. För dig var det självklart, naturligt och okej.

Men det är inte okej för mig, sa jag. Och det borde det inte vara för A heller.

Vuxna ska ha sitt. Eget. Med barn ska man ha något annat. Sa jag.

- Men det går ju inte, svarar du, då bli ju A utanför.

Okej, säger jag. Men en sådan resa vill jag inte betala för. Men om du bjuder mig så åker jag med.

- Ja, det får jag ju göra såklart. Säger du.

Ett par veckor senare har din dotter hittat en resa som hon vill att åka på. Du ska begära tjänstledigt i två veckor och resan är plötsligt flyttad till början av december. Min viktigaste månad på året. Då jag ska dra in de pengar som ska få mig att överleva januari till mars.

- Ja, säger du, om du vill följa med så får vi ju prata om ifall jag skulle bidra lite till din biljett.

Förutsättningar radikalförändrade. Serveras från sidan i bisats.

Naturligtvis måste jag tacka nej. Finns inga möjligheter. Att vara borta den tiden med det ekonomiska tapp det skulle innebära, och dessutom betala dyr-resan själv.

Jag blir sårad. Känner mig osedd. Undrar om han med flit planerar in resan när det är omöjligt för mig, för att jag inte ska kunna. Så att han ska slippa ta ställning och säga, nej, jag har ändrat mig. Jag vill inte ha dig med.

Vi försöker prata. Han är förbannad. Säger att han försöker göra något bra och jag bara klagar. Som en gnällkärring.

Vill inte vara en gnällkärring. Vill bara känna mig älskad. Sedd. Respekterad.

Är så Trött. På att hela tiden få höra. Att jag. Kräver för mycket.

Men. Jag ger mycket. Vill ha lite tillbaka också.

...

2010-08-28T10:18:00.000+02:00

hjälp.

Ett gammalt hemma

2010-08-26T22:51:00.000+02:00

Jag brukade växa upp här.

Det brukade vara min stad.

Hemma, var här. 443101. Mitt första alldeles egna. Telefonnummer. Jag var nitton. Älskade allt här. Skulle bo här resten av livet. Helt säkert.

Skulle bara se något annat först.

Plugga i en annan stad. Med nya gator som visade mig okända hus och oupptäckta ställen bakom varje böj.

Så blev jag kvar. Charmad av den andra sidan. Lättsamheten. De många och omedelbara kontakterna.

Den rosa graniten.

Ruffiga hus som hade gemensamhetstoaletter i trapphusen.

Blev väl kär. I stad och man. Blev gravid. Fick barn och barn. Som skulle växa upp. Med närhet till båda sina föräldrar. Självklart.

Längtade tillbaka ibland. Ganska ordentligt jättemycket emellanåt.

Tills jag bestämde mig - Nu är det ju det här som gäller. Åtminstone tills alla barn är utflugna.

Nu har den sista flugit.

Hit. Till min gamla stad.

Till mitt gamla hemma.

Hon må göra den till sin.

Kanske kan hon visa mig. Sedan.

Vilka ställen som har det godaste kaffet, de bästa begagnat-prylarna, de snyggaste hängen och allt annat sån't där som är viktigt.

För nu. Är jag inte längre hemma här.

Bussarna har bytt nummer och går till andra ställen.

Precis som jag.

Och DÄR!

2010-08-17T13:12:00.000+02:00

på väg till andra sidan,

tror jag att Ilskan bor.

Jag tänker mig den i Blått.

Så nu.

Tänker jag mig Mig i Blått.

Och sen tänker jag att det känns lite som porr. Att lägga ut sig.

På bild.

På en näsdukshållare.

Det...

2010-08-17T11:12:00.000+02:00

...måste gå.

Jag och Mina Tårar.

Går ut.

Till slut. Säkert ut. På andra sidan.

Och Igen

2010-08-17T07:16:00.000+02:00

Osynlig.

Icke-sedd.

Obekräftad som Jag.

Känner mig som någonting han uppehåller sig vid för att slippa vara ensam, för att ha någon att knulla med.

Hur Trasig kan jag bli?

Var hittar jag Kraften?

I Upplösning. Är jag.

Med denna Själ som ropar efter Läkning.

Vaknar i en Avgrund och hittar ingen öppning. Ramlar omkring i ett Hål.

Och det gör ont. Precis Överallt.

Inget Sida vid Sida.

Bara under. Och nedanför. Utanför.

Så Ensam. Så Oändligt Ensam. I det som är Ensamt.